Jag sitter på golvet på ett halvfärdigt tak.

Det skymmer över Egypten.
Böneutroparen i minareten ett par kvarter bort har ropat ut kvällsbönen och allt är lugnt.
Nere på gatan tutar bilarna när de svänger i korsningen och blinkar med helljuset istället för att tuta.
Vi äter ur det gemensamma fatet som skjuts fram och tillbaka mellan oss. Brödet i handen blir en sked.
Vattenpipan och den gamla TV-apparaten har plockats fram. En grupp män drar ihop några plaststolar och slår sig ner. Det är fotbollsmatch ikväll. Snart blir dom högljudda och ställer sig upp. Dom gestikulerar en stund och sätter sig ner igen. Nån muttrar "Det borde ha varit frispark! Han var offside!" och tar en ny puff på vattenpipan. Det doftar äpple och kanel.
Vi har ätit klart och börjar prata om dagens snorkling och morgondagens dyk.
Tanken vandrar iväg lite av sig själv och jag slänger en blick på skylten på väggen som säger att vi genast ska meddela husägaren om vi upptäcker sprickor i fasaden för det kan vara ett tecken på jordbävning. Nej, inga nya sprickor idag heller.
Någon har varit nere i köket och hämtat oss varsitt glas rykande hett hibiskuste med mycket socker och sträcker mig fatet med kanufa. Vi fick med oss en liten påse kanufa (sött ihoplindat änglahår med pistagenötter) av bagaren idag. Dom är tre bröder som bakar kanufa och annat sött. En av dom är döv.
Nere på gården får katterna sin kvällsmat -dom tillhör gudarna. Flickan nere på gatan som sträcker fram sin hand till förbipasserande har gått sin väg. Hon vill bli läkare när hon blir stor, men kan inte gå i skolan nu eftersom hennes bror gör det. Familjen har inte råd att betala utbildning för dom alla.
Jag drar på mig min tröja. Nattkylan kommer fort.


...fast jag är inte där. Jag är hemma i min lägenhet och tittar ut på snöyran utanför mitt köksfönster. Jag fryser i mina långkallingar och försöker jobba. Jag tänkte bara lite på annat, på Egypten.