För elfte gången inbjuder nu EKHO med samarbetspartners ungdomar från hela Sverige till ett ungdomsläger den 2 - 4 september, i år på temat "Våga leva helt ditt liv". Lägret är ett forum för dig som är under 30 år, och som har funderingar kring din sexuella identitet och/eller kring din kristna tro.
Du är välkommen att delta på lägret, oavsett vad du kallar dig – kristen, sökare, homosexuell, bisexuell, trans, man, kvinna eller queer… alla etiketter är välkomna. Syftet med helgen är framförallt att mötas och dela erfarenheter och få möjlighet att ställa de frågor man har om kristen tro och/eller sexualitet utan att hymla om vem man är, vad man känner eller vad man tror på.
Lördagen den 26 mars kommer Kållereds Missionskyrka att delta i den globala miljömanifestationen Earth Hour 2011. Genom att vi släcker ner ljuset en timme kl 20:30-21.30 är vi med och skickar en gemensam signal tillsammans med miljontals andra människor till världens ledare med budskapet, att de måste fortsätta anstränga sig, för att rädda vår planet från klimathotet.
Vi träffas i kyrkan kl 19:30, rockbandet Volyme mfl spelar, vi fikar, tänder ljus, håller andakt och informerar om och följer arrangemanget som pågår runt om i världen.
Bjud in dina vänner, ta med dig nån och kom! Välkommen!
Sometimes I bang on the door to your squad, Sometimes I wish I believed in your God, I’m bleeding from walking the night in your shoes, Why do my knees keep on hurting? I guess I can scare you when showing my scars, That’s how you won my heart.
You break me up, You heal me in, Cause a commotion, Drive me to spin. You break me up, You heal me in, Throw me to lions, Tempt me to sin. You break me up, You heal me in.
What was that coin that you threw in my mouth? Cause I’ve been torn between Heaven and Hell, Slowing the train I prepared to get of, That’s when the rush is returning. I guess I can scare you when showing my scars, That’s how you won my heart.
Det skymmer över Egypten. Böneutroparen i minareten ett par kvarter bort har ropat ut kvällsbönen och allt är lugnt. Nere på gatan tutar bilarna när de svänger i korsningen och blinkar med helljuset istället för att tuta. Vi äter ur det gemensamma fatet som skjuts fram och tillbaka mellan oss. Brödet i handen blir en sked. Vattenpipan och den gamla TV-apparaten har plockats fram. En grupp män drar ihop några plaststolar och slår sig ner. Det är fotbollsmatch ikväll. Snart blir dom högljudda och ställer sig upp. Dom gestikulerar en stund och sätter sig ner igen. Nån muttrar "Det borde ha varit frispark! Han var offside!" och tar en ny puff på vattenpipan. Det doftar äpple och kanel. Vi har ätit klart och börjar prata om dagens snorkling och morgondagens dyk. Tanken vandrar iväg lite av sig själv och jag slänger en blick på skylten på väggen som säger att vi genast ska meddela husägaren om vi upptäcker sprickor i fasaden för det kan vara ett tecken på jordbävning. Nej, inga nya sprickor idag heller. Någon har varit nere i köket och hämtat oss varsitt glas rykande hett hibiskuste med mycket socker och sträcker mig fatet med kanufa. Vi fick med oss en liten påse kanufa (sött ihoplindat änglahår med pistagenötter) av bagaren idag. Dom är tre bröder som bakar kanufa och annat sött. En av dom är döv. Nere på gården får katterna sin kvällsmat -dom tillhör gudarna. Flickan nere på gatan som sträcker fram sin hand till förbipasserande har gått sin väg. Hon vill bli läkare när hon blir stor, men kan inte gå i skolan nu eftersom hennes bror gör det. Familjen har inte råd att betala utbildning för dom alla. Jag drar på mig min tröja. Nattkylan kommer fort.
...fast jag är inte där. Jag är hemma i min lägenhet och tittar ut på snöyran utanför mitt köksfönster. Jag fryser i mina långkallingar och försöker jobba. Jag tänkte bara lite på annat, på Egypten.
In the heart of Jerusalem - defying generations of segregation, violence and prejudice - stands an unusual symbol of unity: a gay bar called Shushan. City of Borders goes inside this vibrant underground sanctuary on the East/West border of the Holy City, where people of opposing nationalities, religious affiliations and sexual orientations gather under one roof, to find acceptance and create a community among people typically viewed as each others "enemy." Araber, judar, kristna, icke-troende - på Shushan kan alla mötas.
Svt Ur - Världen: Bortom Jerusalems gränser är en dokumentär där vi får möta israeliska och palestinska homosexuella som berättar om sin kamp för värdighet och acceptans. I dokumentären får vi möta politikern Sa ´ar Netanel som driver nattklubben Shushan i Jerusalem där hbt-personer från både Israel som Palestina funnit en fristad. Där möts man bortom alla gränser. Vi får följa den unge palestiniern Boody som i skydd av mörkret klättrar över muren till Israel och nattklubben Shushan för att en stund få vara den han är. Vi får möta Adam som blev knivhuggen av en ultraortodox jude under Prideparaden och den judiska läkaren Ravit och hennes flickvän sjuksköterskan Samira som är arab.
I dokumentären får vi också möta dem som ser på homosexuella som värre än djur, som vill att homosexuella ska fängslas eller dödas men inte begravas i Jerusalem då de anser att homosexuella gör staden oren och de som anser att homosexuella i Jerusalem skall sparkas på och hatas för att homosexuella förstör stadens skönhet.
Tidningen Essence har publicerat ett öppet brev av ärkebiskop Desmond Tutu med en vädjan och uppmaning att sätta stopp för de trakasserier och våld som hbt-personer utsätts för på många håll i världen.
Desmond Tutu: 'Hate Has No Place in God's House' Monday, October 25, 2010
Today I pray for people in Africa and throughout the world who long for freedom because they are lesbian, gay, bisexual or transgender. It grieves me to be retiring at this crucial moment in history, so I write to you in this open letter, to invite you to pick up the work that remains to be done. More than 70 countries still imprison or execute gay and transgender people, and bullying and murders are all too common. This must change.
Each of you is called to respond to God's urgency for love and life. So whether you are in South Africa, the United States or anywhere else, humanity needs to accept its own diversity as a gift from our Creator. Lesbian, gay, bisexual and transgender people are part of our family of God.
I have always striven for a life of love in action. Many told me to stop. They called me a communist or they told me that I might be killed. Now, I have lived long, and one choice that comes with age is how to deal with our own mortality. Should we be more careful or be more bold? Should we rest on our laurels or respond to the urgency of justice?
Boldly, I urge all faith leaders and politicians to stop persecuting people based on their sexual orientation or gender identity. Every day people live in fear because of who they love. We are talking about our family members, our flesh and blood, our humanity. LGBT people are in our villages, towns, cities, countries -- and our whole world.
In South African churches we have sung, "Oh freedom! Freedom is coming, oh yes, I know." We sang this chorus at the lowest points of our journey toward freedom against the racist and colonialist system of apartheid, and we still sing it to this day. Freedom is coming -- and those of us who have freedom must speak out for those whose freedom is under attack. We can and must make a difference.
Det var ett tag sen jag bloggade om situationen för hbt-personer i Uganda.
Den är INTE bra.
Den 19 oktober hängde den ugandiska ganska nystartade tidningen Rolling Stone ut 100 homosexuella personer med bild och namn i en artikel med uppmaningen "Häng homosexuella". Biskop Desmond Tutu finns också med på bild med rubriken: "Nationell skandal". Där finns också anklagelser om att homosexuella tar sig in på skolorna och rekryterar barn till hbt-rörelsen. Samma visa som vanligt alltså. Att man hänger ut hbt-personer med bild och namn har skett tidigare men då var det homosexuella tjejer som råkade illa ut. Myndigheterna har nu gått in och stoppat utgivningen men inte pga av artikeln utan de skäl som anges är: formaliteter.
Något beslut om antigay-lagförslaget som introducerades förra året i det ugandiska parlamentet har ännu inte fattats. Förslaget innefattar bland annat att dödsstraff skall utdömas för homosexuella hiv-positiva och fängelse för de som inte anmäler hbt-personer i sin omgivning.
Den 20 oktober var internationell minnesdag (i USA) för de hbtq-ungdomar som begått, riskerar begå självmord på grund av att de utsatts för homofobi (mobbing, hatbrott etc) i sina hem, skolor och församlingar så klär vi oss i något lila för att hedra och minnas. Minnesdagen är en del i "It Gets Better Project" -en kampanj där vuxna talar direkt till ungdomar för att nå de hbt-ungdomar som mår så dåligt att de inte kan tänka sig en framtid och håller på att ge upp. Förra året publicerade Folkhälsoinstitutet en rapport om unga HBT-personers hälsa. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.
Kampanjen är ny och nu har det dykt upp ett svenskt initiativ. Kommer kanske samordnas framöver? Via bloggar, och Facebook uppmanas nu vuxna att på onsdag den 27 oktober bära något lila. Genom Facebook har just nu ca. 70 500 anmält att de kommer att delta. Vi bär lila, inte bara för att minnas och hedra. Vi bär också lila för att göra oss synliga och uppmärksamma situationen.
Den lila färgen i PRIDE-flaggan representerar andlighet.
Joel Burns ledamot i Ft.Worth statsfullmäktige-"Det blir bättre"-tal
Läser idag i GP om Peter som nekats medlemsskap i Smyrna pga att han är homosexuell. Nu har han gjort en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen) som kommer att driva saken. "Den här typen av anmälningar där man särbehandlas på grund av sin sexuella läggning ser vi allvarligt på. Generellt sett anser vi att inga personer ska bli diskriminerade, men det finns en lucka i lagtexten kring ideella föreningar. Därför måste vi göra en utredning på om denna anmälan innefattas av diskrimineringslagen." Lars Thornberg, utredare på DO, om Peters anmälan.
"Det här är en fråga vi sliter med i församlingen och i hela pingströrelsen. Vi arbetar med den även om vi anser att äktenskapet mellan man och kvinna är heligt." Urban Ringbäck, pastor och föreståndare i Smyrnakyrkan.
Matthew Shepard (1 december 1976 - 12 oktober 1998) var student vid University of Wyoming i USA.
“The Passion of Matthew Shepard” by W.H. McNichols
På grund av sin homosexualitet blev Matthew rånad och forslad till en plats utanför samhället Laramie i Wyoming av två unga män i hans egen ålder som hade erbjudit honom skjuts i sin bil. Han blev fastbunden vid ett staket och misshandlades svårt innan han lämnades för att dö. Efter 18 timmar blev Matthew funnen av en cyklist. Matthew var misshandlad till oigenkännlighet och cyklisten misstog honom först för en fågelskrämma innan han hörde den rosslande andningen. Matthew låg i koma och dog efter fyra dagar av svåra huvudskador. De två männen som hade misshandlat honom och som dömdes till livstids fängelse berättade under rättegången att dom hade drabbats av "gay-panic" när Matthew hade berättat för dom att han var homosexuell. Händelsen uppmärksammades runtom i världen och ledde till en intensiv politisk diskussion i USA om hatbrott.
a ballader-Poster Child (till Matthew Shepard)
POSTER CHILD the smell of the sagebrush reaches your brain the scent of the pines from the snow covered range you came out tonight there in search of a friend well, the Wyoming wind wants to play with your bangs
hang on, handsome we are going to get you out of here quick hang on, handsome just wait and watch out for the bicyclist
the sun it goes down now for a second black night it's you in the outskirts, not a soul here in sight the beautiful sky as your last piece of hope the same moon and stars that you saw through the telescope
hang on, handsome we are going to get you a new pair of shoes hang on, handsome the bicyclist he will know what to say and do
I går förmiddags hölls Pridedemonstrationen i Serbiens huvudstad Belgrad.
Belgrad Pride har en historia av att vara ett av de mest våldsamma och blodigaste i Europa. Men igår visade de serbiska myndigheterna att de är seriösa i sin respekt för allas rätt att utöva sina grundläggande rättigheter.
Trots påtryckningar från religiösa ledare och hot av ultra-nationalister kunde pridetåget genomföras utan att någon av pridedeltagarna skadades genom att paradvägen kortades ner och hölls isolerad från allmänheten. Värre gick det för de poliser som skyddade pridedeltagarna.
När tåget på omkring 600 personer gick genom Belgrads gator dök motdemonstranter upp men kravallpoliser gick emellan för att skydda paraden. Det utbröt kaos. Motdemonstranterna började kasta gatsten och molotov-cocktails och skrek slagord som "Död åt dom homosexuella." Ett dussintal motdemonstranter greps och ca 70 poliser slogs blodiga.
Så... det är alltså inte bara vänsterextrema grupper som är duktiga på att ta till gatstenar som vapen i försök att få igenom sina åsikter -ett påstående som har dykt upp i samband med diskussionen som rör Sd:s uttåg ur Storkyrkan under Eva Brunnes predikan.
När man läser hur våra hbt-syskon har det i Belgrad är det en påminnelse om att kampen för hbt-rättigheter har kommit väldigt långt här i Sverige... trots allt och trots att det finns mycket kvar att göra. Varje litet steg framåt är något vi ska vara rädda om och stolta över och det är inget som borde riskeras med stenkastning. Det skadar och komplicerar och ger den andra sidan ett skäl att ge igen eller ger dom en ursäkt för sitt förakt och rädsla, ett skäl som tex Sd nu använder när dom försöker förklara sitt agerande i Storkyrkan.
ILGA-Europe Pressmeddelande 2010-10-10 (ILGA-Europe is the European Region of the International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association)
ILGA-Europe regards this event as historic and congratulates the LGBTI community and Serbian civil society with this significant progress. ILGA-Europe also congratulates Serbian authorities for fulfilling their duties and commitments to ensure security of the Belgrade Pride March.
However, ILGA-Europe is seriously concerned with the large-scaled and organised violent attacks organised by the Serbian ultra-nationalists, and the amount of work which still needs to be done in the country before LGBTI people can feel free and safe.
ILGA-Europe is also concerned that despite heavy police protection, the March for Equality was shortened and participants of the March were completely isolated from the general public. We believe the next challenge for the Serbian authorities and the police will be to ensure the proportionality of security measures with the true spirit of free assembly – delivering a message which on this occasion was compromised.
ILGA-Europe wants to express its gratitude to Serbian police for impeccable conduct of their duty. We express our deepest sympathy to those police representatives and their family members, who suffered injuries as well as a participant of the Pride March who was reported as being attacked after the March.
Linda Freimane, Co-Chairs of ILGA-Europe’s Executive Board, who was taking part in the Belgrade Pride on behalf of the organisation, said:
“Belgrade Pride had a history of being one of the most violent and bloodies Prides in Europe. However, today, the Serbian authorities proved they are serious in their respect for everyone's right to exercise their fundamental rights, and for European integration. Despite significant pressure from some of its citizens, religious leaders and threats by ultra-nationalists, the March for Equality could take place and no participants were hurt during the March.
Our deepest sympathy goes to those Serbian police officers who received serious injuries and a participant of the March who we learned has been attacked after the March. We regret and denounce the fact that some sections of the Serbian society do not want to see their country as an equal and democratic part of the European family and employ barbaric and violent methods to prevent the progress in their country.
We sincerely hope that the Serbian government and the political elite will continue their work towards protecting the human rights of all citizens, and we will continue monitor the situation in Serbia closely, as well as continue our work with LGBTI and other organisations who are dedicated to legal and social change in Serbia.”
Nyss hemkommen från en go kväll i Johanneskyrkan i Lindome... lite trött. Johanneskyrkan och Kållereds Missionskyrka har dragit igång ett gemensamt musikalprojekt med våra ungdomsgrupper. Vi planerar att framföra musikalen för publik, kanske en liten kyrkoturné, nångång nästa år.
Musikalgänget i Projekt Livets Källa, 2010-10-08
Livets källa är en dramamusikal, där tre berättelser kommer att flätas samman. Den första berättelsen handlar om Hagar och Sara. Den andra är berättelsen handlar om den samariska kvinnan, som möter Jesus vid Sykars brunn. Den tredje berättelsen utspelar sig i nutid, gestaltad genom rollfiguren Elin som möter Hagar och den samariska kvinnan.
Ikväll la vi upp en blogg "Projekt Livets Källa" där ungdomarna själva kommer att berätta om vad vi gör under repetitionerna och där ni kan följa med oss under resans gång. Besök den gärna och lämna några glada hejarop. Välkommen!
Sd-gruppen och Sd:s partiledare Åkesson i folkdräkt lämnar upprörda Storkyrkan.
Idag bekänner Sverigedemokraterna färg. Sverigedemokraterna lämnade i dag den gudstjänst i Storkyrkan som hölls inför riksmötets öppnande. Det var när biskop Eva Brunne i sin predikan började tala om rasism och främlingsfientlighet som partiledare Jimmie Åkesson och de andra SD-ledamöterna reste sig och tågade ut ur kyrkan. SD-ledaren Jimmie Åkesson ville efteråt inte kommentera partiets uttåg ur Storkyrkan med hänvisning till att han fortfarande skakade av upprördhet. Han menade att biskopens tal var synnerligen olämpligt och att det var en väldigt tydlig attack mot SD. Det kan vara så att Sd har missuppfattat bibelstället som biskop Brunne nämner: "Om de tiger kommer stenarna att ropa." Det är inte gatstenar som Eva Brunne talar om, och ingen uppmaning till våld, men det kan vara så som Sd tolkade det. Det är den världsbild dom lever i-där man använder en krigisk retorik - och i demonstrationer kan gatstenar användas som vapen. Men det är märkligt att Sd inte kan förstå bibelstället så när dom säger sig vurma för kristendomen, trodde dom var mer pålästa. Obegriplig är också demonstrationen som Sd gör -att tåga ut när biskopen börjar tala om rasism och främlingsfientlighet när Sd gång på gång talar om att de inte är ett rasistparti.
Biskop Eva Brunne kommenterade händelsen efteråt: "Det är alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan för att de inte kan, vill eller orkar höra evangelium, säger hon."
Biskop Eva Brunne
Eva Brunnes Predikan vid Riksmötets öppnande den 5 oktober 2010
(Texter: Salomos Vishet 7:15-22, 1 Thessalonikibrevet 5:16-24, Lukas 19:37-40) Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.
Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?
Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.
Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.
När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.
Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.
Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.
Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.
Har under dagen läst många reaktioner på det Eva Brunne åstadkom genom sin predikan av människor som inte har så mycket kontakt med kyrkan. Idag visar dom glädje och tacksamhet över Svenska kyrkans tydliga ställningstagande och hyllar Eva Brunnes "ryggrad". Hoppas nu att övriga frikyrkor i Sverige tar biskop Brunne och Svenska kyrkan som exempel. Idag är jag mycket glad över att jag också är medlem i Svenska kyrkan. Idag var Svenska kyrkan mitt i samhället.
Svt Forum sände den 7 april ett inslag från ett seminarium om främlingsfientligheten i Norden. Seminariet arrangerades av Norden i Fokus (Nordiska ministerrådets informationskontor i Stockholm) och Institutet för framtidsforskning. Väldigt bra och angeläget. Föreläsningarna går igenom och kartlägger främlingsfientlighetens uppkomst, historik och framtid. De går igenom begreppet och den terminologi och retorik som används av främlingsfientliga grupper samt hur främlingsfientliga åsikter tar sig in i offentliga samtal och blir rumsrena och populistiska.
Svt Forum:Främlingsfientligheten i Norden -Del 1 Programinnehåll: De nordiska exemplen Danmark -Främlingsfientligheten och de politiska partierna. Drude Dahlerup, Stockholms Universitet
Norge -Islamofobi. Cora Alexa Døving, HL-senteret i Oslo
Finland -Främlingsfientlighet och de finländska mediernas rapportering om invandringsrelaterade frågor. Camilla Haavisto, CEREN, Helsingfors Universitet
Sverige -Mångfaldsbarometern och främlingsfientlighetens utveckling. Orlando Mella, Uppsala Universitet
Svt Forum:Främlingsfientligheten i Norden -Del 2 Programinnehåll: Kartläggning av främlingsfientligheten i Norden . Björn Fryklund, MIM, Malmö Universitet
Diskussion om främlingsfientlighetens framtid. Marte Michelet (Dagbladet , Norge), Magnus Blomgren (Umeå Universitet) och Martin Ådahl (Fores)
... med Cecilia Bartoli i Veckans konsert på Svt.2 kl. 19.00.
...och så vill jag rekommendera filmen Farinelli. För att den är så vacker.
Farinelli Il Castrato-Lascia Ch´io Pianga (med Cecilia Bartolis röst)
'Lascia ch'io pianga' (Almirena), Aria från operan 'Rinaldo', Av Georg Friedrich Händel (1685-1759) Första uppförandet: 24 February 1711 i London (Queen's Theatre, Haymarket)
Lascia ch'io pianga mia cruda sorte, e che sospiri la libertà.
Il duolo infranga queste ritorte, de' miei martiri sol per pietà.
Eng: Let me weep over my cruel fate, and long for freedom.
May grief break my bonds, if only out of pity for my sufferings
Vill tipsa er som brukar titta förbi min blogg då och då om en ny bloggare som jag tror ni kommer att uppskatta. Min vän som ni råkat på i mitt kommentatorsfält då och då har äntligen öppnat upp en blogg.
"Uppåt väggarna" är värd ett besök, för jag tror att där kommer att dyka upp många kloka och läsvärda inlägg om både det ena och andra.
Läste för några dagar sen i Tidningen Sändaren att Svenska Missionskyrkans styrelse beslutat att skjuta ytterligare en fråga som rör homosexuella vidare till Gemensam Framtid. Det är det enda ställe som jag kan se att SMK meddelat beslutet, inte på sin egen hemsida ens har dom meddelat att dom skiter i att ta upp frågan som de sa att de skulle göra. Dom vill väl ge det så lite uppmärksamhet som möjligt förmodar jag. Nu skjuter dom över ytterligare en hbt-fråga till Gemensam Framtid som inte har lämnat något besked om hur de kommer att ta hand om hbt-gruppen eller ens visat någon tydlig vilja att ta tag i det här.
Om en stund har jag fått tid på Arbetsförmedlingen. Ska få hjälp att titta på alternativ. Har ju sedan länge förstått att jag känner mig mer trygg, får mer stöd och blir bättre bemött som kristen hbt utanför kyrkan än i den. Det är nog egentligen så att det är kyrkan och inte världen utanför kyrkan som behöver omvända sig. Man kan vara med som hbt ett tag men sen börjar man ta slut. Jag vill gärna hålla hela vägen så att säga. Det är inget kul och känns rätt korkat att arbeta och ge så mycket av sig själv för en organisation som bara trampar på en grupp människor som alltid är i minoritet och alltför ofta behöver slå sig fram och skrika sig hesa ur ett underläge. Om jag såg att kyrkan och dess högsta ledning lyfte hbt-frågan, inte som ett problem som man inte vet hur man ska bete sig med, utan behandlade hbt-gruppen med större värde och omsorg och tydligt visar att man vill göra något för att underlätta och förbättra vår situation istället för att sparka undan hoppet för oss gång på gång, då hade det varit lättare att orka... om ledningen slutade hålla de som vill diskriminera hbt-gruppen bakom ryggen.
Jag vill leva ett bättre liv, gladare liv som känns mer meningsfullt. Jag tycker att jag förtjänar det. Jag vill inte lägga tid och kraft i en organisation som visar så tydligt att de inte vill hjälpa hbt-gruppen, en organisation som har visat det i decennier genom sitt beslutsdribbel, genom att tiga när hbt-gruppen blir släpad i skiten. Jag är kvar en stund till dock eftersom jag inte har något trollspö som kan förändra min situation på sekunden men nu drar jag ner mig själv på sparlåga. Medlemsskapet behåller jag också en stund till för att inte förlora min röst om någon i SMK får för sig att börja lyssna på oss homosexuella och ta oss på allvar. Just nu blir vi mest behandlade som om vi inte finns, eller som om SMK-styrelsen inte vill att vi finns.
Gå in i kommententatorsältet till notisen i Tidningen Sändaren och diskutera (länken ovanför), eller skriv egna insändare till media i och utanför den kristna mediasfären, skriv på era bloggar, till politiker, till SMK:s styrelse, till Gemensam Framtids styrelse, leta upp de där listorna med namnunderskrifter, samla ihop er och åk upp till T8 (Svenska Missionskyrkans högkvarter i Stockholm) och leta upp styrelsen och protestera, demonstrera... gör vad ni vill. "Move your ass and your mind will follow", som någon klok människa uttryckte det. Har hittat en bloggare här som kommenterat SMKs beslut: Uppåt väggarna Jag orkar nästan inte bry mig mer än om mig själv just nu, inte idag i alla fall. Nu ska jag gå ut och försöka få lite luft så kanske det blir lättare att andas ut all jävla skit som kyrkan gör med en.
Kiwi-With a Happy End (Run Free Now)
Om någon vet något bra sätt att avkristna sig själv på så säg till. Jag har försökt men misslyckas hela tiden. Å andra sidan har jag en del församlingslösa hbt och hetero-vänner som jag kan fortsätta tro och hoppas vidare med.
