Igår den 29 maj benådade Malawis president Bingu wa Mutharika av humanitära skäl Steven Monjeza, 26 år, och Tiwonge Chimbalanga, 20 år.
Steven och Tiwonge dömdes till maxstraffet 14 års fängelse och straffarbete för homosexualitet (onaturliga handlingar) och grov oanständighet. Dom arresterades den 27 december 2009 efter att ha hållit en traditionell vigselceremoni där de bekräftade sin kärlek till varandra och då gjorde sig skyldiga till brott mot en malawisk morallag som endast gäller samkönade relationer.
Benådningen tillkännagavs igår när FNs generalsekreterare Ban Ki-moon besökte landet.
”Dessa män har har begått ett brott mot vår kultur, vår religion och våra lagar, men som statschef benådar jag dem härmed och ber nu att de ovillkorligen friges. Jag gör detta av humanitära skäl, men det betyder inte att jag stöder detta."
Vi vill inte tolerera äktenskap av detta slag. Det är okänt i Malawi och det är olagligt."
President Bingu wa Mutharika
”Den här föråldrade strafflagen bör reformeras var den än finns. Det är olyckligt att lagstiftningen kriminaliserar människor pga homosexualitet. Jag hoppas nu att regeringen i Malawi visar på ett humant ledarskap och upphäver strafflagarna som riktas mot homosexuella och istället stiftar lagar som skyddar homosexuella mot diskriminering och hatbrott."
FNs generalsekreterare Ban Ki-moon
"Jag hoppas att andra ledare för afrikanska länder med anti-gay lagar nu ser att detta helt enkelt inte är godtagbart inom det internationella samfundet."
Joseph Amon-Human Rights Watch
The New York Times (Reuter): Malawi President Pardons Gay Couple
The Guardian: Malawi frees jailed gay couple
BBC News: Malawi pardons jailed gay couple
The Advocate: Malawi Couple Pardoned, Released
Box Turtle Bulletin: Malawi Frees Couple Imprisoned for Sodomy
AdHocXP: Skyldiga
AdHocXP: Straff: 14 års fängelse och straffarbete för att dom älskar varandra
Fallet i Malawi har fått internationell uppmärksamhet som ännu ett exempel på den homofobi och anti-gay attityd som sprider sig i Afrika och som fördöms av människorättsorganisationer världen över. Det skall bli intressant att följa hur de övriga länderna på den afrikanska kontinenten nu kommer att reagera på Malawis benådning av Steven och Tiwonge.
----------------------------------
I Tidningen QX finns nu Vanguards dokumentär "Missionaries of Hate" som sändes på Current TV den 26 maj.
I dokumentären undersöker korrespondenten Mariana van Zeller vilket inflytande amerikanska evangeliska grupper och personer har haft i det anti-gay lagförslag som nu bearbetas i Ugandas parlament och de antigay-attityder som nu slår skoningslöst mot hbt-gruppen i Uganda.
Ur Tidningen QX artikel 27 maj 2010:
Skrämmande dokumentär om hatpredikanter i Uganda
Idag pågår en häxjakt och korståg mot homosexuella, konstaterar van Zeller som också träffar den hbt-rörelsen som idag verkar under all mer pressade förhållanden.
Efter att de amerikanska evangeliska missionärerna kom till Uganda i mars 2009 blev situationen i landet allt svårare, säger hbt-rörelsen och rörelsen för mänskliga rättigheter.
Scott Lively, amerikansk pastorn och författare, är känd för sitt aktiva motstånd mot den amerikanska hbt-rörelsen och vill få fler länder att starta rörelser som "försvarar familjen". Lively var i Uganda i mars 2009 och höll föreläsningar om den homosexuella "agendan".
Efter föreläsningen drog organisationen National Taskforce against Homosexualitys ledare pastor Martin Ssempa igång en aktiv kampanj med stöd av flera olika religiösa grupper i landet.
Även om de första evangeliska missionärer som under 2009 reste till Uganda med kampanjen för att "försvara familjen" idag blivit försiktigt avståndstagande mot lagen som nu föreslås införas i landet så fortsätter andra missionärer att ge sitt aktiva stöd. Den amerikanska pastorn Lou Engle, engagerad i kampanjen mot könsneutralt äktenskap i Kalifornien, kallar Uganda för Ground Zero i kampen mot homosexualitet och ger där sitt högljudda stöd till antigaylagen vid evengeliska möten i Uganda.
--------------------------------------
Hela artikeln och dokumentären i Tidningen QX: Skrämmande dokumentär om hatpredikanterna i Uganda
söndag 30 maj 2010
fredag 28 maj 2010
måndag 24 maj 2010
United Methodists of Color (UMOC)
... for a Fully Inclusive Church.
När kommer UMOC etablera sig i Sverige? Gemensam Framtid? Det hoppas jag verkligen! En sådan kyrka vill jag tillhöra. Tack gode Gud för att det här finns!
UMOC was founded in 2000, at a historic gathering of United Methodist people of color. The event was historic because it represented the first gathering across racial and ethnic lines for the purpose of engaging the subject of heterosexism and homophobia in Christianity and the United Methodist Church.
We stand prophetically as a people of color movement in the church, calling the denomination to embrace the multicultural realities of our society and our world. The days of anemic or paltry diversity in the church are over. If the church is to be a vibrant instrument of God's love, faithful to the justice of Jesus, then it must be a place that welcomes all.
UMOC is the progressive, multiracial and multiethnic caucus for true diversity in the United Methodist Church.
UMOC is rooted in the experiences of people of color in the United Methodist church.
UMOC is dedicated to bridging the movements to eradicate all forms of oppression and discrimination in the church.
UMOC is committed to preaching God's Gospel of true liberation in the United Methodist church.
UMOC is committed to creating true diversity in the United Methodist Church.
UMOC stands in the crossroads of the here and now of justice in the church.
UMOC works to build a church that is anti-racist, anti-classist, anti-heterosexist, and anti-colonialist.
UMOC seeks to create ways to build a truly diverse and multicultural denomination for the glory of God and reflecting the wonder of God's creation.
Hemsida United Methodist of Colour: http://www.rmnetwork.org/
Blogg Reconciling Ministries Network: http://www.rmnblog.org/
Manifesto On the Costs of Heterosexism and Racism
UMOC, April 2, 2005
We reject our church and society’s obsession with forcing people into closets by terrorizing them with derogatory labels and dividing their identities into racial/ethnic, and sexual, and spiritual categories in order to stigmatize some parts, and honor others.
We reject the treatment of people of color as objects needed to fill “diversity” slots and assuage guilt, or as educational tools to be probed and dissected.
We reject the requirement for people of color, especially queer people of color to choose between two communities, deciding which is the lesser evil either homophobia in one community or white racism (and homophobia) in another, selecting the parts of themselves that will be acceptable to the majority.
We must reject these attitudes and behaviors because they falsify the gospel and teach all of us the idolatrous practice of worshipping heterosexuality and white privilege, draining the church of integrity and effectiveness in its outreach and mission to the world.
These attitudes and behaviors lock communities of color into patterns of hypocrisy, denial, and oppressive acts against their own lgbt members.
They are destructive of our spiritual and emotional wholeness, and of the rich and creative contributions we have to offer.
Therefore, we prayerfully call upon our white allies and straight allies across all communities to continue to stand with us even when it means risking their status, privilege, and ordination, and to explore for themselves their responses to the question: “what can I do?”
We prayerfully call upon Bishops and District Superintendents to keep their promises and commitments to serve those of us in the church who are vulnerable and stigmatized because of our race/ethnicity and/or sexual orientation.
We prayerfully call upon the varied UM communities of Color to get out of the shallow waters of superficial unity that conceal injustice and spiritual wounding of their own lgbt members; to resist the efforts to divide and conquer our communities by representatives of the dominant power groups in church and society.
We prayerfully call upon ourselves to step forward, acknowledging our fearfulness yet holding fast to our faith in God to resist in every way and every place the painful, exhausting, and interwoven evils of homophobia and racism.
UMOC Manifesto (2005), pdf: UMOC Manifesto (2005)
När kommer UMOC etablera sig i Sverige? Gemensam Framtid? Det hoppas jag verkligen! En sådan kyrka vill jag tillhöra. Tack gode Gud för att det här finns!
UMOC was founded in 2000, at a historic gathering of United Methodist people of color. The event was historic because it represented the first gathering across racial and ethnic lines for the purpose of engaging the subject of heterosexism and homophobia in Christianity and the United Methodist Church.
We stand prophetically as a people of color movement in the church, calling the denomination to embrace the multicultural realities of our society and our world. The days of anemic or paltry diversity in the church are over. If the church is to be a vibrant instrument of God's love, faithful to the justice of Jesus, then it must be a place that welcomes all.
UMOC is the progressive, multiracial and multiethnic caucus for true diversity in the United Methodist Church.
UMOC is rooted in the experiences of people of color in the United Methodist church.
UMOC is dedicated to bridging the movements to eradicate all forms of oppression and discrimination in the church.
UMOC is committed to preaching God's Gospel of true liberation in the United Methodist church.
UMOC is committed to creating true diversity in the United Methodist Church.
UMOC stands in the crossroads of the here and now of justice in the church.
UMOC works to build a church that is anti-racist, anti-classist, anti-heterosexist, and anti-colonialist.
UMOC seeks to create ways to build a truly diverse and multicultural denomination for the glory of God and reflecting the wonder of God's creation.
Hemsida United Methodist of Colour: http://www.rmnetwork.org/
Blogg Reconciling Ministries Network: http://www.rmnblog.org/
Manifesto On the Costs of Heterosexism and Racism
UMOC, April 2, 2005
We reject our church and society’s obsession with forcing people into closets by terrorizing them with derogatory labels and dividing their identities into racial/ethnic, and sexual, and spiritual categories in order to stigmatize some parts, and honor others.
We reject the treatment of people of color as objects needed to fill “diversity” slots and assuage guilt, or as educational tools to be probed and dissected.
We reject the requirement for people of color, especially queer people of color to choose between two communities, deciding which is the lesser evil either homophobia in one community or white racism (and homophobia) in another, selecting the parts of themselves that will be acceptable to the majority.
We must reject these attitudes and behaviors because they falsify the gospel and teach all of us the idolatrous practice of worshipping heterosexuality and white privilege, draining the church of integrity and effectiveness in its outreach and mission to the world.
These attitudes and behaviors lock communities of color into patterns of hypocrisy, denial, and oppressive acts against their own lgbt members.
They are destructive of our spiritual and emotional wholeness, and of the rich and creative contributions we have to offer.
Therefore, we prayerfully call upon our white allies and straight allies across all communities to continue to stand with us even when it means risking their status, privilege, and ordination, and to explore for themselves their responses to the question: “what can I do?”
We prayerfully call upon Bishops and District Superintendents to keep their promises and commitments to serve those of us in the church who are vulnerable and stigmatized because of our race/ethnicity and/or sexual orientation.
We prayerfully call upon the varied UM communities of Color to get out of the shallow waters of superficial unity that conceal injustice and spiritual wounding of their own lgbt members; to resist the efforts to divide and conquer our communities by representatives of the dominant power groups in church and society.
We prayerfully call upon ourselves to step forward, acknowledging our fearfulness yet holding fast to our faith in God to resist in every way and every place the painful, exhausting, and interwoven evils of homophobia and racism.
UMOC Manifesto (2005), pdf: UMOC Manifesto (2005)
UMOC Statement from Lake Junaluska, NC (2005), pdf: Final Statement Junaluska (2005)
THE STOREHOUSES OF GOD´S JUSTICE DO NOT RUN LOW.
WHAT CAN YOU DO?
THE STOREHOUSES OF GOD´S JUSTICE DO NOT RUN LOW.
WHAT CAN YOU DO?
lördag 22 maj 2010
Farbror Torsten –radikal präst, broderskapare och konstälskare i opposition
Borås Skulpturfestival, den andra i ordningen drog igång igår. Anna Lindhs park vid Södra Torget har invigts, runt om i staden har man placerat ut skulpturer och på Borås Konstmuseum är det vernissage för Carl Fredrik Reutersvärd och utställningen ”60 år i branschen”.
När jag läste om Skulpturfestivalen kom jag tänka på farbror Torsten som var intendent och chef för Borås konstmuseum åren 1960 – 1972. Farbror Torsten skulle nog ha uppskattat Skulpturfestivalen.
Farbror Torsten var min morfars bror och en man som det har berättats mycket historier om i vår familj. Det var nog så jag lärde känna honom -genom historierna om honom och genom hans brev, hans vackra handstil och hans bok om Carl-Mikael Bellman.
Farbror Torsten föddes 1907 , som nummer fyra i en syskonskara på åtta, och växte upp i Mölndals kvarnby. Hans pappa var disponent för Götafors bomullsspinneri. Hans mamma kom från en statarefamilj på Kobergs gods i Västergötland. Båda föräldrarna var engagerade i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
1928 avlade farbror Torsten fil.kand med betyg i konsthistoria, nordiska språk och teoretisk filosofi.
Han gjorde sin militärtjänst i slutet av 1920-talet vid I 15 i Borås och om detta har han sagt att han var komplett oduglig till att bruka vapen.
1930 avlade han en fil.lic. med en avhandling som behandlade svenska epitafier från 1500-1800.
Epitafier är en minnestavla med inskrift över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka.
Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk.
Så fort farbror Torsten blev klar med epitafierna lämnade han Mölndal och flyttade till Lund där han började studera teologi. Det har sagts att detta var vad hans pappa ville. Alla sönerna skulle bli präster och det blev dom men inte morfar som rymde hemifrån. Morfar utbildade sig till dekoratör av skyltfönster, blev senare fabrikör på en cementfabrik, gick in som medlem i Metodistkyrkan och var kommunpolitiskt aktiv för moderaterna.
Farbror Torsten avlade en teol.kand. i Lund 1932 och på trettondagen 1933 prästvigdes han i Skara domkyrka. Dagen efter tillträdde han tjänsten som kyrkoadjunk i Norra Vings pastorat, Axvall. Där rådde patriarkala förhållanden och det tyckte inte farbror Torsten om för det hade han fått nog av hemma sa han. Han trivdes också bättre i staden och ansåg att utbudet av konst och kultur i Norra Vings pastorat var fattigt. Han stannade där bara ett kort tag.
Farbror Torsten flyttade till Borås där han så småningom gifte sig med Lizzie som var sjuksköterska för Röda Korset. Dom fick tre söner. Lizzies föräldrar var aktiva inom Svenska Missionsförbundet, det som idag är Svenska Missionskyrkan. I början av 1940-talet drabbades Lizzie av en psykos. Hon lades så småningom in på sjukhus och kom aldrig hem igen. Farbror Torsten blev ensam med barnen.
I Borås, vid sidan om sin prästtjänst, engagerade sig farbror Torsten i stadens konst och kulturliv och satt i styrelsen för Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening.
1943 började farbror Torsten sin bana som konst- och litteraturkritiker i den socialdemokratiska Västgöta-Demokraten. Detta höll han på med i 20 år.
Farbror Torsten var socialdemokrat. Jag har fått höra att det var sällsynt att präster var socialdemokrater under 1930-talet och jag har fått mig berättat att farbror Torsten dessutom var både radikal och stridbar i sina prästkläder.
Han hade hört Hjalmar Branting tala på torget i Mölndal när han var 13 år. När han var 16 blev han socialist. Han tyckte mycket om Dan Anderssons diktning och läste proletärdiktarna och upprördes mycket över de stora klasskillnaderna. Så småningom blev han medlem i socialdemokratiska broderskapsrörelsen.
Under julbönen 1938 i Gustav Adolfskyrkan i Borås höll farbror Torsten en predikan mot nazismen och antisemitismen i Tyskland och Österrike, vilket sägs ha upprört några av församlingsborna. Under krigsåren var han medlem av en motståndsgrupp mot nazismen. Han beundrade Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Församlingsborna, särskilt de konservativa kyrkobröderna, fortsatte att uppröras över farbror Torsten då han som präst och konstkritiker ville förnya den kristna konsten. När han 1944 tog in Bror Hjorths krucifix med en expressionistisk liten Kristus på ett väldigt kors i det nya begravningkapellet i Borås, fick kyrkobröderna nog. De ansåg att krucifixet störde begravningsgudstjänsterna och det utbröt en hård kamp via pressen. Kyrkofullmäktige beslöt att avlägsna krucifixet på prov med tanken att det aldrig skulle få komma tillbaka. Då föreslog farbror Torsten att frågan skulle hänskjutas till Kungliga byggnadsstyrelsen, som beslutade att krucifixet skulle få stå kvar.
Farbror Torsten lämnade några år senare arbetarekommunen för gott.
När Gustav Adolfskyrkan restaurerades och byggdes om mellan åren 1951 – 52 deltog farbror Torsten i arbetet med utsmyckningarna. Han såg nu sin chans att realisera sina tankar om konsten i den moderna kyrkan. I detta arbete hamnade han återigen i konflikt med kyrkobröderna. Den här gången gällde det särskilt Liss Erikssons nyskapande dopsmide, ”Det heliga barnet”, som är en abstrakt kvinnogestalt med ett litet barn i sitt sköte. Bröderna hade inte glömt Bror Hjorth-striden och det expressionistiska krucifixet i Uppståndelsekapellet. Dom gick hårt åt farbror Torsten och började bedriva en smutskampanj vilket slutade med att farbror Torsten inte kom på förslagsrum till kyrkoherdesvalet utan kallades istället som ”fjärde provpredikant”.
1960 hoppade farbror Torsten av sin prästtjänst efter att ha fått en förfrågan om att tillträda tjänsten som chef för Borås Konstmuseum.
1970 tilldelades farbror Torsten och radiodoktorn Bertil Söderling, Stiernsköldsmedaljen av Borås stad. Under Andra världskriget hade de båda varit aktiva i samma anti-nazistiska motståndsgrupp.
1972 avslutade farbror Torsten sin tjänst vid Borås Konstmuseum och flyttade till en lägenhet i Göteborg. Han tillbringade mycket tid på universitetsbiblioteket och i bokantikvariat runt om i stan eftersom han forskade kring Carl-Mikael Bellmans liv och person och anglosaxisk litteratur med tonvikt på Jane Austen.
1980 utkom han med sin bok ”I sällskap med Bellman”. Det exemplar han gav min mormor står nu i min bokhylla och i den finns ett citat av Dylan Thomas.
”Though they sink trough the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.” Dylan Thomas 1933
Farbror Torsten besökte ofta Borås efter att han hade flyttat därifrån, han hade vänner där och han var medlem i ordenssällskapet Par Bricole (dotterloge till Bacchi). Då och då reste han till Stockholm där han var ständig ledamot av Bacchanaliska Academien som håller till i Bellmanhuset vid Urvädersgränd.
"Av gammal vana", brukade han varje söndag besöka högmässan, oftast i Göteborgs domkyrka eller i Hagakyrkan, ibland i någon frikyrka, men aldrig i Vasakyrkan, som han inte tyckte om.
Farbror Torsten var för det mesta i opposition med de konservativa bröderna och de dominerande ställningarna i Göteborgs stift. Han förblev en varm anhängare av kvinnliga präster. I kontrast till detta var han väldigt konservativ vad gäller teknik och ställde sig avvisande till ”praktiska göromål” som inte intresserade honom alls. Han vägrade TV, hade aldrig ägt någon och det var totalt främmande för honom att köra bil. Han promenerade mest och väldigt fort. Vid längre sträckor kunde han om nödvändigt åka spårvagn eller tåg tillsammans med andra.
Farbror Torsten dog 2004, 97 år gammal.
Jag är nästan säker på att han skulle sympatisera med oss 1500 i Facebookgruppen.
När jag läste om Skulpturfestivalen kom jag tänka på farbror Torsten som var intendent och chef för Borås konstmuseum åren 1960 – 1972. Farbror Torsten skulle nog ha uppskattat Skulpturfestivalen.
Torsten Ahlstrand i Jane Austens fotspår, England den 3 juli 1996.
Farbror Torsten var min morfars bror och en man som det har berättats mycket historier om i vår familj. Det var nog så jag lärde känna honom -genom historierna om honom och genom hans brev, hans vackra handstil och hans bok om Carl-Mikael Bellman.
Farbror Torsten föddes 1907 , som nummer fyra i en syskonskara på åtta, och växte upp i Mölndals kvarnby. Hans pappa var disponent för Götafors bomullsspinneri. Hans mamma kom från en statarefamilj på Kobergs gods i Västergötland. Båda föräldrarna var engagerade i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
1928 avlade farbror Torsten fil.kand med betyg i konsthistoria, nordiska språk och teoretisk filosofi.
Han gjorde sin militärtjänst i slutet av 1920-talet vid I 15 i Borås och om detta har han sagt att han var komplett oduglig till att bruka vapen.
1930 avlade han en fil.lic. med en avhandling som behandlade svenska epitafier från 1500-1800.
Epitafier är en minnestavla med inskrift över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka.
Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk.
Så fort farbror Torsten blev klar med epitafierna lämnade han Mölndal och flyttade till Lund där han började studera teologi. Det har sagts att detta var vad hans pappa ville. Alla sönerna skulle bli präster och det blev dom men inte morfar som rymde hemifrån. Morfar utbildade sig till dekoratör av skyltfönster, blev senare fabrikör på en cementfabrik, gick in som medlem i Metodistkyrkan och var kommunpolitiskt aktiv för moderaterna.
Farbror Torsten avlade en teol.kand. i Lund 1932 och på trettondagen 1933 prästvigdes han i Skara domkyrka. Dagen efter tillträdde han tjänsten som kyrkoadjunk i Norra Vings pastorat, Axvall. Där rådde patriarkala förhållanden och det tyckte inte farbror Torsten om för det hade han fått nog av hemma sa han. Han trivdes också bättre i staden och ansåg att utbudet av konst och kultur i Norra Vings pastorat var fattigt. Han stannade där bara ett kort tag.
Farbror Torsten flyttade till Borås där han så småningom gifte sig med Lizzie som var sjuksköterska för Röda Korset. Dom fick tre söner. Lizzies föräldrar var aktiva inom Svenska Missionsförbundet, det som idag är Svenska Missionskyrkan. I början av 1940-talet drabbades Lizzie av en psykos. Hon lades så småningom in på sjukhus och kom aldrig hem igen. Farbror Torsten blev ensam med barnen.
I Borås, vid sidan om sin prästtjänst, engagerade sig farbror Torsten i stadens konst och kulturliv och satt i styrelsen för Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening.
1943 började farbror Torsten sin bana som konst- och litteraturkritiker i den socialdemokratiska Västgöta-Demokraten. Detta höll han på med i 20 år.
Farbror Torsten var socialdemokrat. Jag har fått höra att det var sällsynt att präster var socialdemokrater under 1930-talet och jag har fått mig berättat att farbror Torsten dessutom var både radikal och stridbar i sina prästkläder.
Han hade hört Hjalmar Branting tala på torget i Mölndal när han var 13 år. När han var 16 blev han socialist. Han tyckte mycket om Dan Anderssons diktning och läste proletärdiktarna och upprördes mycket över de stora klasskillnaderna. Så småningom blev han medlem i socialdemokratiska broderskapsrörelsen.
Under julbönen 1938 i Gustav Adolfskyrkan i Borås höll farbror Torsten en predikan mot nazismen och antisemitismen i Tyskland och Österrike, vilket sägs ha upprört några av församlingsborna. Under krigsåren var han medlem av en motståndsgrupp mot nazismen. Han beundrade Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Församlingsborna, särskilt de konservativa kyrkobröderna, fortsatte att uppröras över farbror Torsten då han som präst och konstkritiker ville förnya den kristna konsten. När han 1944 tog in Bror Hjorths krucifix med en expressionistisk liten Kristus på ett väldigt kors i det nya begravningkapellet i Borås, fick kyrkobröderna nog. De ansåg att krucifixet störde begravningsgudstjänsterna och det utbröt en hård kamp via pressen. Kyrkofullmäktige beslöt att avlägsna krucifixet på prov med tanken att det aldrig skulle få komma tillbaka. Då föreslog farbror Torsten att frågan skulle hänskjutas till Kungliga byggnadsstyrelsen, som beslutade att krucifixet skulle få stå kvar.
Bror Hjorths fem meter höga polykroma krucifix i trä med en liten skuren kristusskulptur, orsakade högljudd kritik. Kristusfiguren ansågs ha tydliga semitiska drag som gav en felaktig bild av den verkliga Jesus. Kritikerna ansåg dessutom att Jesus var för liten i förhållande till det stora korset. Kritiken råder inte längre.
Farbror Torsten lämnade några år senare arbetarekommunen för gott.
När Gustav Adolfskyrkan restaurerades och byggdes om mellan åren 1951 – 52 deltog farbror Torsten i arbetet med utsmyckningarna. Han såg nu sin chans att realisera sina tankar om konsten i den moderna kyrkan. I detta arbete hamnade han återigen i konflikt med kyrkobröderna. Den här gången gällde det särskilt Liss Erikssons nyskapande dopsmide, ”Det heliga barnet”, som är en abstrakt kvinnogestalt med ett litet barn i sitt sköte. Bröderna hade inte glömt Bror Hjorth-striden och det expressionistiska krucifixet i Uppståndelsekapellet. Dom gick hårt åt farbror Torsten och började bedriva en smutskampanj vilket slutade med att farbror Torsten inte kom på förslagsrum till kyrkoherdesvalet utan kallades istället som ”fjärde provpredikant”.
1960 hoppade farbror Torsten av sin prästtjänst efter att ha fått en förfrågan om att tillträda tjänsten som chef för Borås Konstmuseum.
1970 tilldelades farbror Torsten och radiodoktorn Bertil Söderling, Stiernsköldsmedaljen av Borås stad. Under Andra världskriget hade de båda varit aktiva i samma anti-nazistiska motståndsgrupp.
1972 avslutade farbror Torsten sin tjänst vid Borås Konstmuseum och flyttade till en lägenhet i Göteborg. Han tillbringade mycket tid på universitetsbiblioteket och i bokantikvariat runt om i stan eftersom han forskade kring Carl-Mikael Bellmans liv och person och anglosaxisk litteratur med tonvikt på Jane Austen.
1980 utkom han med sin bok ”I sällskap med Bellman”. Det exemplar han gav min mormor står nu i min bokhylla och i den finns ett citat av Dylan Thomas.
”Though they sink trough the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.” Dylan Thomas 1933
Farbror Torsten besökte ofta Borås efter att han hade flyttat därifrån, han hade vänner där och han var medlem i ordenssällskapet Par Bricole (dotterloge till Bacchi). Då och då reste han till Stockholm där han var ständig ledamot av Bacchanaliska Academien som håller till i Bellmanhuset vid Urvädersgränd.
"Av gammal vana", brukade han varje söndag besöka högmässan, oftast i Göteborgs domkyrka eller i Hagakyrkan, ibland i någon frikyrka, men aldrig i Vasakyrkan, som han inte tyckte om.
Farbror Torsten var för det mesta i opposition med de konservativa bröderna och de dominerande ställningarna i Göteborgs stift. Han förblev en varm anhängare av kvinnliga präster. I kontrast till detta var han väldigt konservativ vad gäller teknik och ställde sig avvisande till ”praktiska göromål” som inte intresserade honom alls. Han vägrade TV, hade aldrig ägt någon och det var totalt främmande för honom att köra bil. Han promenerade mest och väldigt fort. Vid längre sträckor kunde han om nödvändigt åka spårvagn eller tåg tillsammans med andra.
Farbror Torsten dog 2004, 97 år gammal.
C.M. Bellman FE 9-Käraste bröder, systrar och vänner
Jag är nästan säker på att han skulle sympatisera med oss 1500 i Facebookgruppen.
fredag 21 maj 2010
It takes a fool to remain sane
The Ark-It takes a fool to remain sane
Whatever happened to the funky race?
A generation lost in pace,
Wasn´t life supposed to be more than this?
In this kiss I´ll change your bore for my bliss
But let go of my hand and it will slip out in the sand if you don´t give me the chance
to break down the walls of attitude,
I ask nothing of you
not even your gratitude
And if you think I´m corny
then it will not make me sorry
it´s your right to laugh at me
and in turn, that´s my oppurtunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
it´s just a way to eclipse hate
it´s just a way to put my back straight
it´s just a way to remain sane
Every morning I would see her getting off the bus the picture never drops
it´s like a multicoloured snapshot stuck in my brain
it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
Cause they ´ve forgotten how to play
maybe they´re afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
I tell you this:
That it takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
In this world all covered up in shame
So, take it to the stage in a multicoloured jacket take it jackpot, crackpot,
strutting like a peacock
nailvarnish Arkansas
shimmy-shammy featherboah crackpot haircut
dye your hair in glowing red and blue,
Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice, do what you have to do,
Do, Do, Do, Do! Let your heart decide what you have to do that´s all there is to find
Cause it takes a fool to remain sane,
Oh,It takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
In this world all covered up in shame
Straff: 14 års fängelse och straffarbete
...för att dom älskar varandra.
"I will give you a scaring sentence so that the public be protected from people like you, so that we are not tempted to emulate this horrendous example," said Judge Nyakwawa Usiwa-Usiwa in the commercial capital, Blantyre.
"I will give you a scaring sentence so that the public be protected from people like you, so that we are not tempted to emulate this horrendous example," said Judge Nyakwawa Usiwa-Usiwa in the commercial capital, Blantyre.
Steven Monjeza, 26, och Tiwonge Chimbalanga, 20, har suttit fängslade sedan de arresterades den 27 december efter att ha hållit en traditionell vigselceremoni där de bekräftade sin kärlek till varandra. Pga av detta har Steven och Tiwonge enligt en malawisk morallag som endast gäller samkönade relationer gjort sig skyldiga till brottet onaturliga handlingar och grov oanständighet. Domen som nu fallit innebär ett maxstraff på 14 års fängelse och straffarbete.
The courtroom was packed, and hundreds of people gathered outside the building. Some shouted abuse as the couple were taken back to jail.
There were shouts of "You got what you deserve!" and "Fourteen years is not enough, they should get 50!"
BBC News 20 maj 2010: Malawi gay couple get maximum sentence of 14 years
torsdag 20 maj 2010
De kristna arkitekterna bakom Ugandas Anti-Gay Bill
En trailer för Vanguards dokumentär "Missionaries of Hate"
I den kommande säsongen av Vanguard, undersöker korrespondenten Mariana van Zeller vilket inflytande amerikanska evangeliska grupper och personer har haft i det anti-gay lagförslag som nu bearbetas i Ugandas parlament och de antigay-attityder som nu slår skoningslöst mot hbt-gruppen i Uganda. Dokumentären sänds på Current TV den 26 maj.
Mariana van Zeller: -Do you think that your ideas regarding homosexuals are better received in Uganda?
Scott Lively: -Of course. Uganda is a christian country, America is really is not a christian country.
Current TV: http://current.com/vanguard
Box Turtle Bulletin har följt situationen för hbt-gruppen i Uganda och har många bra artiklar och god nyhetsuppdatering.
Box Turtle Bulletin 20 maj 2010: Current TV Investigates Influence of American Evangelicals In Uganda
I den kommande säsongen av Vanguard, undersöker korrespondenten Mariana van Zeller vilket inflytande amerikanska evangeliska grupper och personer har haft i det anti-gay lagförslag som nu bearbetas i Ugandas parlament och de antigay-attityder som nu slår skoningslöst mot hbt-gruppen i Uganda. Dokumentären sänds på Current TV den 26 maj.
Mariana van Zeller: -Do you think that your ideas regarding homosexuals are better received in Uganda?
Scott Lively: -Of course. Uganda is a christian country, America is really is not a christian country.
Current TV: http://current.com/vanguard
Box Turtle Bulletin har följt situationen för hbt-gruppen i Uganda och har många bra artiklar och god nyhetsuppdatering.
Box Turtle Bulletin 20 maj 2010: Current TV Investigates Influence of American Evangelicals In Uganda
onsdag 19 maj 2010
Skyldiga
...till onaturliga handlingar och grov oanständighet, enligt en lag som bara gäller samkönade relationer.
Det homosexuella paret Steven Monjeza, 26, och Tiwonge Chimbalanga, 20, i Malawi, greps den 27 december 2009 efter att ha hållit en traditionell vigselceremoni där de bekräftade sin kärlek till varandra. Domen föll igår.
Steven och Tiwonge har hela tiden förnekat anklagelserna mot dem.
Enligt Malawis lagar, riskerar dom nu möta upp till 14 års fängelse. Besked om straff förväntas komma i morgon.
"Jag älskar Steven. Om människorna eller världen inte kan ge mig möjligheten och friheten att fortsätta leva tillsammans med honom, så kan jag lika gärna dö här i fängelset. En frihet utan Steven är meningslös."
Tiwonge
Advocate Daily News 19 maj 2010: State Department Condemns Malawi Conviction
Joe. My. God. 19 maj 2010: U.S. Department Condemns Conviction Of Malawi Gay Coup.
Tidningen QX 19 maj 2010: Vänsterpartiet oroas över Malawidom
Box Turtle Bulletin 19 maj 2010: Malawi Government Pleased With Homosexuality Conviction
Tidningen QX 18 maj 2010: Steven och Tiwonge "skyldiga" till homosexualitet
Pink News 18 maj 2010: Malawi gay couple found guilty of unnatural acts and gross indecency
Pink News 28 april 2010: Jailed gay Malawi couple thanks supporters
Det homosexuella paret Steven Monjeza, 26, och Tiwonge Chimbalanga, 20, i Malawi, greps den 27 december 2009 efter att ha hållit en traditionell vigselceremoni där de bekräftade sin kärlek till varandra. Domen föll igår.
Steven och Tiwonge har hela tiden förnekat anklagelserna mot dem.
Enligt Malawis lagar, riskerar dom nu möta upp till 14 års fängelse. Besked om straff förväntas komma i morgon.
"Jag älskar Steven. Om människorna eller världen inte kan ge mig möjligheten och friheten att fortsätta leva tillsammans med honom, så kan jag lika gärna dö här i fängelset. En frihet utan Steven är meningslös."
Tiwonge
Advocate Daily News 19 maj 2010: State Department Condemns Malawi Conviction
Joe. My. God. 19 maj 2010: U.S. Department Condemns Conviction Of Malawi Gay Coup.
Tidningen QX 19 maj 2010: Vänsterpartiet oroas över Malawidom
Box Turtle Bulletin 19 maj 2010: Malawi Government Pleased With Homosexuality Conviction
Tidningen QX 18 maj 2010: Steven och Tiwonge "skyldiga" till homosexualitet
Pink News 18 maj 2010: Malawi gay couple found guilty of unnatural acts and gross indecency
Pink News 28 april 2010: Jailed gay Malawi couple thanks supporters
tisdag 18 maj 2010
Människor som ingen vill se
...som bara Gud orkar med.
Det är dom utan jobb som inte har någonting
som förlorat sin kvinna som har tappat sin ring
som har övergett huset som har lämnat sin bil
dom som sytt om sina kläder som inte har någon stil
det är dom utan vänner det är dom utan land
som grävt ner sina vapen som har klippt alla band
som har glömt hur det doftar som har tappat sitt tal
som för längesen har tappat rösten som inte har något val
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
det är dom utan hopp det är dom utan mat
som inte finner nått skydd som inte har någon stad
som supit upp sina pengar som ljugit bort sin familj
det är dom fattiga fula som inte vill passa in
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
det är som med gamla hundar
som gör det enklare att blunda
ett hinder som man helst vill kunna runda
som dom flesta helst vill gömma undan
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
Bo Kaspers Orkester-Människor som ingen vill se, Albumet KAOS (2001)
Det är dom utan jobb som inte har någonting
som förlorat sin kvinna som har tappat sin ring
som har övergett huset som har lämnat sin bil
dom som sytt om sina kläder som inte har någon stil
det är dom utan vänner det är dom utan land
som grävt ner sina vapen som har klippt alla band
som har glömt hur det doftar som har tappat sitt tal
som för längesen har tappat rösten som inte har något val
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
det är dom utan hopp det är dom utan mat
som inte finner nått skydd som inte har någon stad
som supit upp sina pengar som ljugit bort sin familj
det är dom fattiga fula som inte vill passa in
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
det är som med gamla hundar
som gör det enklare att blunda
ett hinder som man helst vill kunna runda
som dom flesta helst vill gömma undan
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som ingen jävel vill se
som inte har någon lust att lämna mig i fred
det finns människor som bara gud orkar med
Noomi och Rut
The Lord is my Shepard, I have all I need,
She makes me lie down in green meadows,
Beside the still waters, She will lead.
She restores my soul, She rights my wrongs,
She leads me in a path of good things,
And fills my heart with songs.
Even though I walk, through a dark and dreary land,
There is nothing that can shake me,
She has said She won't forsake me,
I'm in her hand.
She makes me lie down in green meadows,
Beside the still waters, She will lead.
She restores my soul, She rights my wrongs,
She leads me in a path of good things,
And fills my heart with songs.
Even though I walk, through a dark and dreary land,
There is nothing that can shake me,
She has said She won't forsake me,
I'm in her hand.
Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.
Rut 1:16-17
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.
Rut 1:16-17
måndag 17 maj 2010
1500 är inte betydelselöst.
Det är hoppfullt.
Under kyrkokonferensen "Utmanad" i Örebro deltog jag i en liten grupp som representerade Facebookgruppen "Ge Missionskyrkans lokala församlingar rätten att viga par av samma kön". Vi gick omkring på påverkanstorget i blå t-tröjor med texten "1500 på facebook för lokalt beslutsfattande" och talade med människor där om just detta.
Under debatten som sen följde påtalade någon att just denna facebookgrupp minsann var betydelselös och att det är mycket bättre att vara med i den världsvida kyrkan framför en facebookgrupp bestående av drygt 1500 medlemmar.
Nu är det så att ett av skälen till att jag gick med i just den här facebookgruppen är att medlemsskap i den världsvida kyrkan inte är något självklart för hbt-gruppen och att det finns systerkyrkor som nu hotar att bryta samarbetet med Svenska Missionkyrkan när de nu öppnar upp för vigsel av samkönade, bla en systerkyrka från Estland som anser att homosexualitet skall betraktas som kriminellt på samma sätt som pedofili och prostitution.
Om det nu varit så att den här facebookgruppen var så betydelselös som det påpekades under debatten så hade den nog aldrig noterats. Så jag är mycket stolt över min 1500-tröja, att jag vågade bära den trots att det kändes lite "smurfigt" och glad över alla människor som jag träffade under konferensen i och utanför den här gruppen från våra olika kyrkor och samfund som vill arbeta för att motverka diskriminering och för en mer en öppen kyrka. Tack.
Är också mycket nöjd och glad i min nya BAD HAIR DAY mössa som tjejerna i rockbandet skaffade mig i Örebro. Den kan jag gömma mitt huvud i vid behov. Tack.
Under kyrkokonferensen "Utmanad" i Örebro deltog jag i en liten grupp som representerade Facebookgruppen "Ge Missionskyrkans lokala församlingar rätten att viga par av samma kön". Vi gick omkring på påverkanstorget i blå t-tröjor med texten "1500 på facebook för lokalt beslutsfattande" och talade med människor där om just detta.
Under debatten som sen följde påtalade någon att just denna facebookgrupp minsann var betydelselös och att det är mycket bättre att vara med i den världsvida kyrkan framför en facebookgrupp bestående av drygt 1500 medlemmar.
Nu är det så att ett av skälen till att jag gick med i just den här facebookgruppen är att medlemsskap i den världsvida kyrkan inte är något självklart för hbt-gruppen och att det finns systerkyrkor som nu hotar att bryta samarbetet med Svenska Missionkyrkan när de nu öppnar upp för vigsel av samkönade, bla en systerkyrka från Estland som anser att homosexualitet skall betraktas som kriminellt på samma sätt som pedofili och prostitution.
Om det nu varit så att den här facebookgruppen var så betydelselös som det påpekades under debatten så hade den nog aldrig noterats. Så jag är mycket stolt över min 1500-tröja, att jag vågade bära den trots att det kändes lite "smurfigt" och glad över alla människor som jag träffade under konferensen i och utanför den här gruppen från våra olika kyrkor och samfund som vill arbeta för att motverka diskriminering och för en mer en öppen kyrka. Tack.
Är också mycket nöjd och glad i min nya BAD HAIR DAY mössa som tjejerna i rockbandet skaffade mig i Örebro. Den kan jag gömma mitt huvud i vid behov. Tack.
söndag 16 maj 2010
Göteborg 16 maj 2010: Stadens första Regnbågspromenad
Mer om årets HBT-festival i Göteborg: http://hbt-festivalen.se/
--------------------
Och igår fattades det ett beslut i Svenska Missionskyrkan efter ett 100-tal debattinlägg att våra lokala församlingar själva ska få avgöra om de vill viga samkönade par eller inte.
Det blev inget rungande Nej. Det blev ett Ja. Med liten marginal med 9 röster men ändå ett Ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)