Farbror Torsten –radikal präst, broderskapare och konstälskare i opposition

Borås Skulpturfestival, den andra i ordningen drog igång igår. Anna Lindhs park vid Södra Torget har invigts, runt om i staden har man placerat ut skulpturer och på Borås Konstmuseum är det vernissage för Carl Fredrik Reutersvärd och utställningen ”60 år i branschen”.
När jag läste om Skulpturfestivalen kom jag tänka på farbror Torsten som var intendent och chef för Borås konstmuseum åren 1960 – 1972. Farbror Torsten skulle nog ha uppskattat Skulpturfestivalen.

Torsten Ahlstrand i Jane Austens fotspår, England den 3 juli 1996.

Jag träffade farbror Torsten då och då hemma hos mormor. Han brukade sitta i fåtöljen i finrummet i sin svarta kostym. Jag minns honom som väldigt tystlåten och försiktig. Jag brukade stå i dörren in till finrummet och titta på honom, något trollbunden då jag tyckte att han rörde sig så vackert med små fina rörelser. Dessutom kunde han hela psalmboken utantill. Ibland sågs vi i kyrkan vid de tillfällen då släkten samlades där. Farbror Torsten var präst och har döpt och begravt många i släkten. Jag har många gånger funderat på hans storlek för jag tyckte han såg så liten ut i kyrkan, eller kanske det var alban han bar under gudstjänsterna som var för stor.
Farbror Torsten var min morfars bror och en man som det har berättats mycket historier om i vår familj. Det var nog så jag lärde känna honom -genom historierna om honom och genom hans brev, hans vackra handstil och hans bok om Carl-Mikael Bellman.

Farbror Torsten föddes 1907 , som nummer fyra i en syskonskara på åtta, och växte upp i Mölndals kvarnby. Hans pappa var disponent för Götafors bomullsspinneri. Hans mamma kom från en statarefamilj på Kobergs gods i Västergötland. Båda föräldrarna var engagerade i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
1928 avlade farbror Torsten fil.kand med betyg i konsthistoria, nordiska språk och teoretisk filosofi.
Han gjorde sin militärtjänst i slutet av 1920-talet vid I 15 i Borås och om detta har han sagt att han var komplett oduglig till att bruka vapen.
1930 avlade han en fil.lic. med en avhandling som behandlade svenska epitafier från 1500-1800.
Epitafier är en minnestavla med inskrift över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka.
Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk.

Så fort farbror Torsten blev klar med epitafierna lämnade han Mölndal och flyttade till Lund där han började studera teologi. Det har sagts att detta var vad hans pappa ville. Alla sönerna skulle bli präster och det blev dom men inte morfar som rymde hemifrån. Morfar utbildade sig till dekoratör av skyltfönster, blev senare fabrikör på en cementfabrik, gick in som medlem i Metodistkyrkan och var kommunpolitiskt aktiv för moderaterna.
Farbror Torsten avlade en teol.kand. i Lund 1932 och på trettondagen 1933 prästvigdes han i Skara domkyrka. Dagen efter tillträdde han tjänsten som kyrkoadjunk i Norra Vings pastorat, Axvall. Där rådde patriarkala förhållanden och det tyckte inte farbror Torsten om för det hade han fått nog av hemma sa han. Han trivdes också bättre i staden och ansåg att utbudet av konst och kultur i Norra Vings pastorat var fattigt. Han stannade där bara ett kort tag.

Farbror Torsten flyttade till Borås där han så småningom gifte sig med Lizzie som var sjuksköterska för Röda Korset. Dom fick tre söner. Lizzies föräldrar var aktiva inom Svenska Missionsförbundet, det som idag är Svenska Missionskyrkan. I början av 1940-talet drabbades Lizzie av en psykos. Hon lades så småningom in på sjukhus och kom aldrig hem igen. Farbror Torsten blev ensam med barnen.
I Borås, vid sidan om sin prästtjänst, engagerade sig farbror Torsten i stadens konst och kulturliv och satt i styrelsen för Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening.
1943 började farbror Torsten sin bana som konst- och litteraturkritiker i den socialdemokratiska Västgöta-Demokraten. Detta höll han på med i 20 år.

Farbror Torsten var socialdemokrat. Jag har fått höra att det var sällsynt att präster var socialdemokrater under 1930-talet och jag har fått mig berättat att farbror Torsten dessutom var både radikal och stridbar i sina prästkläder.
Han hade hört Hjalmar Branting tala på torget i Mölndal när han var 13 år. När han var 16 blev han socialist. Han tyckte mycket om Dan Anderssons diktning och läste proletärdiktarna och upprördes mycket över de stora klasskillnaderna. Så småningom blev han medlem i socialdemokratiska broderskapsrörelsen.
Under julbönen 1938 i Gustav Adolfskyrkan i Borås höll farbror Torsten en predikan mot nazismen och antisemitismen i Tyskland och Österrike, vilket sägs ha upprört några av församlingsborna. Under krigsåren var han medlem av en motståndsgrupp mot nazismen. Han beundrade Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Församlingsborna, särskilt de konservativa kyrkobröderna, fortsatte att uppröras över farbror Torsten då han som präst och konstkritiker ville förnya den kristna konsten. När han 1944 tog in Bror Hjorths krucifix med en expressionistisk liten Kristus på ett väldigt kors i det nya begravningkapellet i Borås, fick kyrkobröderna nog. De ansåg att krucifixet störde begravningsgudstjänsterna och det utbröt en hård kamp via pressen. Kyrkofullmäktige beslöt att avlägsna krucifixet på prov med tanken att det aldrig skulle få komma tillbaka. Då föreslog farbror Torsten att frågan skulle hänskjutas till Kungliga byggnadsstyrelsen, som beslutade att krucifixet skulle få stå kvar.

Bror Hjorths fem meter höga polykroma krucifix i trä med en liten skuren kristusskulptur, orsakade högljudd kritik. Kristusfiguren ansågs ha tydliga semitiska drag som gav en felaktig bild av den verkliga Jesus. Kritikerna ansåg dessutom att Jesus var för liten i förhållande till det stora korset. Kritiken råder inte längre.

Klädd i sina prästkläder, hamnade farbror Torsten också i en konflikt i arbetarekommunen på 1950-talet, den sk. Sonntag-affären där han under ett stormigt möte försvarade en partikamrat. På Algots klädfabrik i Borås hade man anställt en tysk ingenjör, Albert Sonntag. Sonntag var ledare inom den nazistiska rörelsen i Borås tills han blev inkallad i den tyska armén. Efter krigsslutet försökte Algot Johansson få tillbaka Sonntag till Borås och 1950 gav Utlänningskommissionen Sonntag arbetstillstånd och det blev bråk.
Farbror Torsten lämnade några år senare arbetarekommunen för gott.

När Gustav Adolfskyrkan restaurerades och byggdes om mellan åren 1951 – 52 deltog farbror Torsten i arbetet med utsmyckningarna. Han såg nu sin chans att realisera sina tankar om konsten i den moderna kyrkan. I detta arbete hamnade han återigen i konflikt med kyrkobröderna. Den här gången gällde det särskilt Liss Erikssons nyskapande dopsmide, ”Det heliga barnet”, som är en abstrakt kvinnogestalt med ett litet barn i sitt sköte. Bröderna hade inte glömt Bror Hjorth-striden och det expressionistiska krucifixet i Uppståndelsekapellet. Dom gick hårt åt farbror Torsten och började bedriva en smutskampanj vilket slutade med att farbror Torsten inte kom på förslagsrum till kyrkoherdesvalet utan kallades istället som ”fjärde provpredikant”.

1960 hoppade farbror Torsten av sin prästtjänst efter att ha fått en förfrågan om att tillträda tjänsten som chef för Borås Konstmuseum.

1970 tilldelades farbror Torsten och radiodoktorn Bertil Söderling, Stiernsköldsmedaljen av Borås stad. Under Andra världskriget hade de båda varit aktiva i samma anti-nazistiska motståndsgrupp.

1972 avslutade farbror Torsten sin tjänst vid Borås Konstmuseum och flyttade till en lägenhet i Göteborg. Han tillbringade mycket tid på universitetsbiblioteket och i bokantikvariat runt om i stan eftersom han forskade kring Carl-Mikael Bellmans liv och person och anglosaxisk litteratur med tonvikt på Jane Austen.
1980 utkom han med sin bok ”I sällskap med Bellman”. Det exemplar han gav min mormor står nu i min bokhylla och i den finns ett citat av Dylan Thomas.
”Though they sink trough the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.” Dylan Thomas 1933

Farbror Torsten besökte ofta Borås efter att han hade flyttat därifrån, han hade vänner där och han var medlem i ordenssällskapet Par Bricole (dotterloge till Bacchi). Då och då reste han till Stockholm där han var ständig ledamot av Bacchanaliska Academien som håller till i Bellmanhuset vid Urvädersgränd.

"Av gammal vana", brukade han varje söndag besöka högmässan, oftast i Göteborgs domkyrka eller i Hagakyrkan, ibland i någon frikyrka, men aldrig i Vasakyrkan, som han inte tyckte om.
Farbror Torsten var för det mesta i opposition med de konservativa bröderna och de dominerande ställningarna i Göteborgs stift. Han förblev en varm anhängare av kvinnliga präster. I kontrast till detta var han väldigt konservativ vad gäller teknik och ställde sig avvisande till ”praktiska göromål” som inte intresserade honom alls. Han vägrade TV, hade aldrig ägt någon och det var totalt främmande för honom att köra bil. Han promenerade mest och väldigt fort. Vid längre sträckor kunde han om nödvändigt åka spårvagn eller tåg tillsammans med andra.

Farbror Torsten dog 2004, 97 år gammal.

C.M. Bellman FE 9-Käraste bröder, systrar och vänner

Ibland önskar jag farbror Torsten tillbaka. Jag vill prata med honom. Jag skulle fråga honom vad han tycker om kyrkan idag. Jag skulle berätta om konferensen i Örebro.
Jag är nästan säker på att han skulle sympatisera med oss 1500 i Facebookgruppen.