HBT-frågan 1971: "...väcker Du en motion om de där homofilerna är Du politiskt död."

"Ni kan känna tillförsikt inför framtiden. Toleransen, förståelsen och likaberättigandet som människa och samhällsmedlem är på väg - även för er."
Alf Wennerfors, moderat riksdagsledamot, ur den allmänpolitiska debatten, nov. 1971

I maj 1971 föddes jag. I november samma år hölls en allmänpolitisk debatt i Sveriges riksdag som rörde åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
År 1971 fanns det människor som ansåg att vi homosexuella i Sverige var en skamfläck på världskartan och var farliga att ha med att göra. Det visste jag ju inte nånting om då, utan är något jag har fått erfara senare, men då var det verklighet för de homosexuella som hade börjat hungerstrejka och det hade också blivit tydligt för moderaten Alf Wennerfors. Alf Wennerfors är en av de modiga som har kämpat för oss.
Under året startades också tidningen "Revolt" och i Örebro hölls den första gaydemonstrationen.

Wikipedia: Alf Wennerfors (M)

Det var när Wennerfors fått en förfrågan från RFSL:s dåvarande ordförande Owe Ahlström som han skrev en motion (nr 648) om att sänka åldersgränsen för homosexuellt umgänge.
I motionen vände sig Wennerfors mot den skillnad i straffbarhet som förelåg genom att åldersgränsen vid straffbart homosexuellt umgänge var satt till 18 år och för heterosexuellt umgänge 15 år. Han ansåg att samma åldersgräns skulle införas för både heterosexuella och homosexuella handlingar.
Wennerfors hade fått veta att det förekom att ungdomsgäng försökte utnyttja homosexuella i utpressningssyfte. De ljög om sin ålder när de tog kontakt med homosexuella som de sedan utnyttjade i utpressningssyfte. Wennerfors liknade detta vid prostitution och möjligheten till utpressning var tillräckligt skäl för att avskaffa skillnaden i straffbarhet menade Wennerfors.
Alf Wennerfors motion ledde till att ett enigt justitieutskott föreslog en översyn av brottsbalkens bestämmelser om homosexuell otukt, men inom ramen för utredning av sedlighetsbrotten i stort. Regeringen tillsatte även en sexualbrottsutredning, denna blev klar i december 1975. I denna föreslogs lika åldersgränser för homosexuella och heterosexuella.

Ur den allmänpolitiska debatten 1971
Kammarens protokoll, Torsdagen den 4 november
§ 5 Sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge
Herr Alf Wennerfors (m):
Herr talman! --- Jag vet att jag uttrycker mig litet tokigt när jag säger att det på sätt och vis ursprungligen var en "sinkadus" att jag kom att väcka motionen nr 648, i vilken det hemställes att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära sådan ändring i brottsbalken att straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt som homosexuellt umgänge blir 15 år. Säkerligen har jag kolleger oavsett parti i detta hus som gärna hade gjort en framstöt i frågan, om de bara hade fått en påstötning om det. Men jag är också medveten om att vi har kolleger som skulle ha ryckt på axlarna.
Det var så att mina moderata kamrater och jag annonserade, som några kanske minns, i januari i några tidningar: OM DU VORE RIKSDAGSMAN - VAD SKULLE DU MOTIONERA OM? Ring eller skriv osv. Vi blev faktiskt nedringda, vi fick mängder av brev, vi blev kontaktade av många, många människor. Behov av kontaktmöjligheter med oss här i huset finns det verkligen.
En av de första som ringde mig lördagsmorgonen den 16 januari, när annonsen publicerades, var dåvarande ordföranden för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL. När han presenterat sig och detta riksförbund undrade han om riksdagsmannen nu ville avbryta samtalet. -Politiker brukar inte vilja lyssna på oss, sade han.
Jag lyssnade den lördagsmorgonen. Jag hade inga kunskaper om dessa människors förhållanden. Jag lyssnade till riksförbundets styrelse vid ett senare tillfälle. Jag lyssnade till vad några, som jag trodde, sakkunniga på annat håll ansåg om detta. Skulle jag väcka en motion? Att en politisk framstöt skulle innebära märkliga och även för mig personligen obehagliga reaktioner stod klart.
Jag fick en hel del råd, bl. a. följande:
"Det skall jag säga Dig, Alf, väcker Du en motion om de där homofilerna är Du politiskt död."
Men ju mer kunskaper jag fick om dessa stackars människor, desto mer insåg jag att en motion måste väckas. Tyvärr tvekade jag, trots allt, att be riksdagskolleger stödja motionen. I dag vet jag att många, många i de olika riksdagspartierna gärna hade undertecknat motionskravet. Justitieutskottets betänkande har entydigt klargjort detta, vilket fyller mig med glädje och tacksamhet.
Till den rådgivare som hotade med politisk död skickade jag motionen och ett Solsjenitsyncitat;
"Den politiker som inte vågar förmedla oro, orättvisor och smärta till samhället och som inte vågar kräva nödvändiga förändringar förtjänar ej att kallas politiker."
Herr talman! Jag har tre önskemål. Det gäller dels justitieministern, dels reaktionärerna i landet, dels de sexuellt avvikande.
Mitt första önskemål gäller alltså Justitieministern. Utskottet förutsätter att den av justitieministern förutskickade översynen av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrotten kommer till stånd inom kort. Eftersom justitieministern är närvarande i kammaren vill jag fråga: När tillsattes utredningen? Jag hoppas att svaret blir: Någon gång i denna månad eller någon gång i nästa vecka.
Mitt andra önskemål gäller ett antal människor av vilka några skrivit till mig. Nog har jag anat att det finns människor i det svenska samhället som är till ytterlighet reaktionära, gammaldags tänkande och omänskliga i sin attityd. Men att jag skulle få så konkreta bevis för detta genom de brev jag erhållit hade jag ändå inte anat. Låt mig få redovisa ett par citat:
"Orsaken till varför de homosexuella får ett reserverat bemötande från oss andra är att vi vet att de är farliga att ha att göra med."
Ett citat ur ett annat brev är också intressant:
"Jag tycker att vi har nog av ungdomsligor och ungdomsbrottslighet i det här landet så riksdagsmännen behöver sannerligen inte hjälpa till med sämre lagar."
Ytterligare ett citat:
"Det finns visst nu för tiden ungefär 450 000 homofiler i Sverige, dvs. 5 % av Sveriges befolkning. Detta är en skamfläck på världskartan."
Jag skall inte redovisa fler citat. Kammarledamöterna förstår hur breven i övrigt är formulerade och hur hotelser och oförskämdheter radats upp. Enkelt vore att rycka på axlarna åt dessa människor, att nonchalera dem, att skratta eller att vara oförskämd tillbaka. Att reagera så vore emellertid helt felaktigt. Dessa människor har inte tillräckliga kunskaper om förhållandena. Någon kan ha råkat ut för någon sexuellt avvikande som förfarit brottsligt. Men döm inte detta generellt. Kom ihåg att brottslingar ju också finns bland de heterosexuella, bland oss andra. Vad som bl. a. behövs är saklig information. Inte minst krävs detta bland de unga. Har ni tänkt på hur en skolflicka eller skolyngling känner sig när hon eller han upptäcker ett annorlunda sexuellt beteende hos sig själv? Vem skall de tala med? Med föräldrarna? Få ungdomar vågar göra det. Med lärarna? Med kamraterna i gänget? Hur tror ni dessa våra unga medmänniskor reagerar, när de möter bristen på förståelse. Intoleransen, de skygga och avvisande blickarna? Här behövs sannerligen upplysning, öppenhet, förståelse och all den medmänsklighet som jag vet ändock finns i dagens svenska samhälle.
Det tredje önskemålet jag gäller de sexuellt avvikande människorna själva och naturligtvis framför allt dem som med uppmärksamhet har följt riksdagsbehandlingen från i våras. Jag skulle vilja säga till dem; Försök förstå hur riksdagen arbetar och att beslutsprocessen tar tid. Jag hade visserligen motionerat om omedelbar lagändring. Motionskravet är inte tillstyrkt, men jag är synnerligen nöjd med den positiva utskottsbehandling som motionen har fått. Försök förstå, passiva och aktiva medlemmar i RFSL och inte minst ni som t.o.m. har satt i gång något slags hungerstrejk, att om riksdagen om en stund bifaller utskottets förslag har ni fått bekräftelse på att problemet är på väg att lösas. Ni kan känna tillförsikt inför framtiden. Toleransen, förståelsen och likaberättigandet som människa och samhällsmedlem är på väg - även för er.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr justitieministern Geijer:
Herr talman! Herr Wennerfors erinrade om att jag vid ett tidigare tillfälle här i riksdagen har svarat på en fråga om bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken, där man återfinner bestämmelserna om straff i vissa fall för homosexualitet. Det var i december 1969 och jag sade då att det fanns anledning att se över bestämmelserna i detta kapitel. En förberedande utredning har sedan pågått inom departementet, en utredning som alltså inte har berört bara den nu aktuella frågan utan även vissa andra frågor beträffande sedlighetsbrott, där förändrade värderingar föreligger i samhället och där det alltså finns anledning att överväga lagändringar.
Jag vill nu här i kammaren tala om att detta förberedande arbete har hunnit så långt att det föreligger utkast till direktiv för en utredning om översyn av sedlighetsbrotten. I dessa direktiv lägges en speciell tyngdpunkt på bestämmelserna om homosexualitet men naturligtvis tas också upp vissa andra bestämmelser i kapitlet som är i behov av en översyn.
Jag hoppas att det skall vara möjligt att utse sakkunniga och att få utredningen i gång inom den allra närmaste tiden. Med den allra närmaste tiden menar jag då de närmaste veckorna.

Herr Gabriel Romanus (fp):
Herr talman! Jag skall bara be att i all korthet få säga, att jag anser att det är ett mycket angeläget förslag som herr Wennerfors har fört fram i sin motion. Jag hör till de säkert många ledamöterna här i kammaren som gärna skulle ha satt sitt namn under kravet i den motionen. Inriktningen bör vara den, att diskriminerande bestämmelser gentemot de homosexuella bör tas bort.

Herr John Takman (vpk):
Herr talman! Efter herr Wennerfors och Justitieministerns anföranden skulle jag inte behöva lägga mig i debatten, men jag har en känsla av att en utredning kommer att gå mycket snabbare, om man från början vet att det över hela det politiska spektrat finns stämning för en snabb lagändring.
Jag har under en stor del av mitt yrkesverksamma liv arbetat som rättspsykiater och ungdomspsykiater. Antalet homosexuella bland det klientel jag haft har inte varit särskilt stort. Det har kanske inte varit större, relativt sett, än motsvarande relativtal i en vanlig population. Någon sällsynt gång har det förekommit utpressningsfall av den typ som herr Wennerfors nu nämner i sin motion, och jag har där undersökt bägge parter, både utpressaren och den utpressade. Men oftare har nog den typ av fall förekommit som Läkaresällskapet nämner i sitt remissyttrande, när man talar om "önskvärdheten av att minska de homosexuellas upplevelse av att vara avvikande och därmed icke accepterade av samhället".
De förra fallen — utpressningsfallen — förekommer, och sannolikt förekommer det många gånger fler sådana fall än de som kommer till läkares och juristers kännedom — av naturliga skäl: den som är föremål för utpressningen betalar utpressaren och kan fortsätta att vara anonym; fallen kommer då inte till någon annans kännedom. Antalet av de senare fallen däremot, de som Läkaresällskapet nämnde om här, är sannolikt identiskt med antalet homosexuella, dvs. alla homosexuella känner sig avvikande och därmed icke accepterade av samhället. Jag kan nämna att i International Herald Tribune för den 28 oktober — alltså för bara några dagar sedan — förekom en stor och fin artikel om en amerikansk homosexuell, Otto H. Ulrich, som har intervjuats om sina erfarenheter på det plan som Läkaresällskapet nu nämner.
Motionären har sannolikt uppskattat antalet sexuellt avvikande för högt. Det är en konventionell föreställning att antalet homosexuella -relativt väl avgränsade homosexuella - skulle ligga någonstans vid ett par procent, men detta är en konventionell siffra som kan vara felaktig; den kan vara för hög eller för låg. Som väl alla numera vet är inte homosexualiteten någonting som kan skarpt avgränsas från heterosexualiteten. Det finns en flytande övergång mellan den ena typen av klart avgränsade fall och den andra typen.
Oavsett hur många procent av befolkningen det kan vara som är homosexuella eller bisexuella kvarstår det faktum att nu gällande lag innebär en klar diskriminering. En sådan diskriminering skulle man kunna försvara, om den byggde på vetenskapligt fastställda fakta, men de argument som användes för särlagstiftningen hade inte då - och de har
Inte heller nu — något stöd i vetenskapliga undersökningsresultat. Över huvud taget famlar man fortfarande i mörker på detta område, och de uppgifter som man kan säga är vetenskapligt styrkta är ganska få.
Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets hemställan och skickar budskapet med justitieministern, att jag hoppas att den här diskrepansen i lagen kommer ur världen snarast möjligt.

Riksdagen.se: Riksdagens protokoll 1971:121

Ur Behandling av 1971:JuU19 Justitieutskottets betänkande
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
Justitietskottet inhämtade yttranden över motionen från riksåklagaren, Svea hovrätt, socialstyrelsen, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen), Sveriges advokatsamfund, Svenska läkaresällskapet och Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Yttrande inkom också från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL).
Det övervägande antalet remissinstanser ställde sig positiva till Wennerfors motion.
Riksåklagaren påpekade att synen på homosexualiteten under senare år väsentligt hade förändrats och att uppfattningen om och förståelsen för olika sexuella minoriteter nu var en annan än tidigare. Riksåklagaren uttalade uppfattningen att det inte förelåg tillräckliga skäl för en särreglering av homosexuella handlingar och att straffbestämmelserna inte hade något stöd av den allmänna opinionen.
Svea hovrätt ansåg det önskvärt med en översyn av de regler i 6 kap. 4 § BrB som avsågs med motionen men en översyn borde enligt hovrättens mening inte inskränka sig till det angivna lagrummet. En allmän översyn av brottsbalkens hela kapitel om sedlighetsbrotten var enligt hovrättens mening påkallad.
Socialstyrelsen anförde i sina skäl att i de skilda åldersgränserna sågs en oberättigad diskriminering av de homosexuella, och styrelsen ansåg att en sänkning av åldersgränserna skulle kunna bidra till att de relativt vanliga utpressningssituationerna efter homosexuella kontakter mellan vuxna och ungdomar i åldern 15-17 år eller i vissa fall 18-19 år skulle minska till antalet.
Domareföreningen avstyrkte motionen då de fann att en sänkning av straffbarhetsgränsen för homosexuellt könsligt umgänge skulle få svåröverskådliga konsekvenser för bl a skolväsendet och ungdomsvårdsverksamheten. De framhöll att det inte var självklart att utpressningsfallen skulle minska i antal, om åldersgränsen sänktes eftersom det i vida kretsar skulle ett utnyttjande av exempelvis skolungdom i homosexuellt syfte betraktas med sådant ogillande att förutsättningar för utpressning förelåg, oavsett om förfarandet är straffbart eller ej. Antalet utpressningssituationer skulle därför riskera stiga, om en sänkning av straffbarhetsgränsen fick till följd att ungdomar under 18 år i väsentligt ökad omfattning utsattes för homosexuella närmanden från vuxnas sida. Domareföreningen önskade att den nuvarande åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge skulle bibehållas i avvaktan på en fullständig utredning av hela frågan.
Advokatsamfundet avstyrkte också motionen eftersom det enligt samfundets mening under den tid brottsbalken varit i kraft inte vunnits några nya erfarenheter på sånt sätt att det skulle föranleda en sänkning av åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
Läkaresällskapet yttrade att vissa skäl talade för uppfattningen av lämpligheten att sänka åldersgränsen. En lagändring skulle kunna minska risken för utpressning och minska de homosexuellas upplevelse av att vara avvikande och därmed icke accepterade av samhället. Enligt sällskapets mening utgjorde frågan endast en del att det stora problem som lagstiftningen om sexualbrotten utgjorde. Sällskapet förordade att frågan skulle tas upp till behandling i samband med en mer omfattande utredning
RFSU uttalade sig i ett yttrande att "de personer, som bliva homosexuella genom förförelse, äro i själva verket det redan, ehuru de icke äro fullt medvetna därom. Deras neurotiska läggning beror sannolikt på en ännu icke medveten konflikt. Efter förbundets mening är den teori på vilken kommittén byggt sitt lagförslag näppeligen så starkt underbyggd, att den kan läggas till grund för en omfattande och sträng kriminalisering av homosexuella sexual-handlingar mot ungdom i åldern 15-21 år." RFSU anförde också att de erfarenheter, som förbundet hade samlat bestyrkte, att det varken från medicinsk, psykiatrisk eller social synpunkt har funnits skäl att upprätthålla skilda åldersgränser. Däremot hade förekomsten av de särskilda åldersgränserna enligt förbundet bevarat ogrundade farhågor för homosexuell förförelse och en onödig särbehandling av de homosexuella. Skillnaderna i kriminaliseringen av sexualhandlingar mellan heterosexuella och homosexuella gärningar borde upphävas och frågan om bibehållandet av åldersgränser inom sedlighetsbrotten borde övervägas och stadgandena bli föremål för översyn.
RFSL -Riksförbundet för sexuellt likaberättigande menade att den nuvarande lagstiftningen innebar en omotiverad diskriminering av Sveriges homosexuella som strider mot FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Förbundet ansåg att riksdagen borde ge de homosexuella likhet inför lagen men ville inte motsätta sig en utredning av frågan om lika åldersgränser vid heterosexuella och homosexuella förbindelser samtidigt med en översyn av övriga sedlighetsbrott.

Justitieutskottet delade motionärens uppfattning och fann det naturligt att den i motionen påtalade problematiken skulle tas upp till behandling i samband med den allmänna översynen av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott

Justitieutskottets betänkande: Betänkande 1971:JuU19

Historik
Enligt 1864 års strafflag var all homosexuell otukt straffbar. Straffstadgandet stod kvar oförändrat fram till 1944, då väsentliga inskränkningar genomfördes. I likhet med vad som gällde vid heterosexuell otukt begränsades då det ovillkorliga förbudet mot homosexuell otukt till att avse barn som ej fyllt 15 år. Även ungdom i åldern 15-18 år erhöll emellertid ett ovillkorligt straffskydd så snart gärningsmannen fyllt 18 år. Vid heterosexuell otukt däremot förelåg då liksom nu för åldersgruppen 15-18 år endast ett begränsat straffskydd. Vid homosexuell otukt med ungdom mellan 18 och 21 år kom den ändrade lagen att innehålla ett relativt skydd. Kriminaliseringen omfattade här fall där gärningsmannen fyllt 18 är och övade homosexuell otukt med någon under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller beroende ställning. Vissa andra fall av homosexuell otukt, tex med sinnessjuk eller sinnesslö, kom även i fortsättningen att vara straffbelagda.
Till grund för 1944 års lagstiftning om straffskydd för ungdom mellan 15-21 år mot övergrepp av homosexuell natur låg den uppfattningen att sådana övergrepp ofta innebar större risker för skador av psykisk och social natur än vad som var fallet vid heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder.
Genom lagändring 1969 hade 21-årsgränserna i samband med sänkningen av den allmänna myndighetsåldern sänkts till 20 år. I detta lagstiftningsärende uttalade departementschefen att det enligt hans mening kunde ifrågasättas om det i fortsättningen fanns anledning att i BrB skilja mellan homosexuella och heterosexuella handlingar.

Manvendra Singh Gohil-Prins av Rajpipla

År 2008, gästades Sverige av prins Manvendra av Rajpipla från Indien. Han var här för inviga Euro Pride Stockholm, och för att tala om hur situationen ser ut för hbt-personer i olika delar av världen. Han deltog också i paraden. Oinformerad som jag kan vara så undrade jag när han dök upp i paraden om han var en riktig prins eller om det var någon som hade klätt ut sig i en vacker turban.
Idag när jag såg på repriser på Tv:n dök samma prins upp i BBC:s serie "Hemliga prinsar". Då förstod jag att prins Manvendra faktist är en riktig prins och den enda personen av kunglig härkomst i det moderna Indien som man vet om är/har varit öppet homosexuell.

Prins Manvendra Singh Gohil av Rajpipla, Gujrat, Indien

Prins Manvendra är också känd som "Mani", "Manvendra Kumar Gohil" och "Manvendra Kumar Singh".
Han föddes den 23 september 1965 i Ajmer och är medlem av en gammal indisk kunglig dynasti i den tidigare furstliga staten Rajpipla. Han är son till Maharadja Shri Raghubir Singhji Rajendrasinghji Sahib.
Prins Manvendra har fått en traditionell konservativ uppfostran och är hindu. Han har studerat vid Skotska skolan och läst ekonomi och handel vid Amrutbens Jivanlal Högskola i Bombay.
När han offentligt gick ut med sin sexuella läggning skapade det stora rubriker och rörde om i det traditionella samhället så väldigt att folket i Rajpipla gick ut på gatorna och brände bilder på prinsen.

År 1991, ingick prins Manvendra äktenskap med Chandrika Kumari från Jhabua. Äktenskapet slutade i skilsmässa efter bara ett år, när prinsens homosexualitet blev känd. Hans familj anklagade honom för att ha vanärat hovet. Han deklarerades arvlös i en tidningsannons av sin mor Rukminidevi.
"Manvendra förlorar sin möjlighet att som son ha rätt till familjens egendom. Från nu skall ingen ha rätt att använda mitt namn som mor till Manvendra. Om någon enskild eller organisation vågar sig på detta, kommer de inbjuda till att åtal väcks."
Manvendra kommenterade deklarationen med att säga att han ingenting ångrar och att han nu har sin familj i gaysamhället. Troligen handlar arvslösheten mer om en symbolisk handling framför en rättsligt bindande arvslöshet med tanke på den moderna arvsrätt som Indien nu har. Men att det bara skulle handla om en symbolisk handling förnekar familjen. Manvendras relation till sin familj har sen dess varit litet av ett frågetecken men numer har han fått tillbaka sina titlar och det talas det om att han har återförenats med sin far.

Om sitt äktenskap och skilsmässan och hur det är att komma ut som homosexuell har prins Manvendra berättat:
”Jag har under alla år försökt dölja min läggning för mina föräldrar, min släkt och andra människor men jag har aldrig tyckt om det. Jag ville ju möta verkligheten som den jag är.
Jag trodde att bara jag gifter mig kommer jag att bli frisk. Då visste jag inte bättre och ingen hade talat om för mig att det är OK att vara homosexuell. Äktenskapet blev aldrig fullbordat. Det var en total katastrof. Ett misslyckande. Jag insåg att jag hade gjort fel. Jag är oerhört ledsen för att jag har förstört hennes liv och jag känner skuld för detta.
Det är svårt att vara homosexuell i min familj. Byborna dyrkar oss och vi är förebilder för dem. I min familj har det inte varit tillåtet att blanda oss med människor ur de vanliga eller låga kasten så därför har vår exponering för den liberala världen varit minimal.
Det var först år 2002, när jag hamnade på sjukhus som min läkare informerade mina föräldrar om min sexuella läggning och dom ville då att läkaren skulle bota mig från min sjukdom. Men homosexualitet är ju ingen sjukdom.
Jag visste att de aldrig skulle acceptera mig för den jag är, men jag visste också att jag inte kunde fortsätta att leva i en lögn. Det kändes inte rätt. Jag ville komma ut ur garderoben eftersom jag hade börjat engagera aktivt i hbt-frågan. När jag kom ut gav jag en intervju på Gujrati till en mycket vänlig journalist. Gujrati är det språk som talas av ca 46 miljoner människor i delstaten . Jag ville att folket skulle börja diskutera homosexualitet öppet. Det är så vanligt att homosexualitet göms undan och det är mycket stigmatiserande för oss homosexuella. När intervjun publicerades förändrades mitt liv.”

År 2000 grundade prins Manvendra Lakshya Trust, en stiftelse för att förebygga HIV/Aids, där han också är ordförande. Lakshya Trust har upprättat kliniker för behandling av sexuellt överförbara sjukdomar och på klinikerna får homosexuella män också rådgivning, litteratur och kondomer. Lakshya Trust är också medlem av det Indiska Nätverket för sexuella minoriteter (INFOSEM) och är en av grundarna till Sexual health Action Network (SHAN).
Lakshya Trust tilldelades Civil Society Award år 2006 för sitt förebyggande HIV/Aidsarbete.
Det förtroende som nu finns för organisationen har också bidragit till att de kan bidra med stöd till andra hbt-organisationer och skapa arbetstillfällen för homosexuella män.
År 2007 tog Manvendra plats i styrelsen för the Asia Pacific Coalition on Male Sexual Health (APCOM). APCOM är en regional sammanslutning av organisationer inom den statliga och privata sektorn och inom Förenta Nationerna. Om APCOM säger prins Manvendra:
”APCOM är den bästa kanalen vi har för att föra samman olika nationaliteter och de organisationer som arbetar med hbt-frågor och HIV/Aids. I indien har APCOM fungerat som ett viktigt verktyg för att påverka myndigheterna att förändra sitt tänkande och se framåt när det handlar om reformer som är till nytta för samhället. Essensen av enighet och solidaritet i mångfalden manifesterars i APCOM.”

Prins Manvendra säger att han nu känner sig accepterad av människor och beklagar inte att han kom ut som homosexuell. Han tycker att folket respekterar honom för hans ledarskap och hans engagemang i arbetet med HIV/Aids-frågor. Med sin öppenhet har han också blivit en viktig offentlig person i den indiska hbt-rörelsens arbete mot homoförbudet, paragraf 377, i landets strafflagar.

2008 Euro Pride Sthlm proudly present Prins Manvendra Singh Gohil

Wikipedia (eng): Manvendra Sing Gohil
Blogg (eng): Prince Manvendra Sing Gohil and Lakshya Trust
Tidningen QX 2008: Prins Sing Gohil inviger Pride

Pride: Kärlekens Mässa-Predikan Eva Brunne, Första Petrusbrevet 4:8-11

Seglora Smedja har lagt ut predikan som hölls av Eva Brunne, biskop Stockholm stift, ur den Mässa som firas och varje år avslutar Stockholm Pride i Storkyrkan.

Predikan
I Alice i Underlandet finns en kort sekvens där Alice känner att det händer något märkligt i henne. Först begriper hon inte vad det är, men så plötsligt inser hon att hon har börjat växa. Hennes första reaktion är att lämna det sammanhang hon befinner sig i, men så bestämmer hon sig för att stanna kvar så länge det finns utrymme för henne. I berättelsen finns också hasselmusen som säger till Alice: Jag önskar att du inte trängdes så, jag kan knappt andas. Jag kan inte hjälpa det, säger Alice, jag växer och du växer också. Jo, säger hasselmusen, men jag växer i anständig fart och inte på det där löjliga sättet.

Jag vet inte vad Alice upplevelse bestod i, vad som fick henne att växa, men jag tänker att vi är många som har varit i hennes situation. Det är trångt, men jag tänker fortsätta at växa. Och minst lika många av oss har hört hasselmusens röst. En del har gått vidare med Alice styrka. Andra har krupit tillbaka när hasselmusen sagt sitt.

Här handlar det om makt precis som hela Pride i år har handlat om makt. Ta makten över sitt eget liv eller huka under den som utövar makt. Massor av seminarier som gett ord och uttryck och avtryck av den makt vi uppövat under decenniers kamp. Från frigörelsevecka till Pride-fest, från demonstration till Pride-parad, från osynlighet till synlighet, från barns frånvaro till barns närvaro. Öppna förskolan i Högalids församling har 170 barn och föräldrar sjungit: Jag är jag och du är du. Det är inte en särskild Pride-sång utan en sång som sjungs året runt i kyrkans öppna förskolor utifrån det som är evangelium: jag är jag och du är du och vi lever tillsammans. Vi respekterar varandra utifrån dom vi är, inte utifrån ett krav på att vi ska bli några andra. Det är evangelium. Det är vad Jesus talar om. Ett mer vuxet uttryck är schlagertexten: I am what I am……..Jag är den jag är. Respekten inför detta. Både inför mig själv och en respekt som jag förväntar mig av andra.

Och allt handlar om makt. Makt som kan både förlösa och binda. Makt som kan utövas och trycka ner. Makt kan användas för att befria och upprätta. Att växa och trängas, det är vad gay-rörelsen har gjort med mycket kamp och mycket smärta och nu med mycket glädje och makt utifrån resultatet av den kampen.

Den här söndagen i vår kyrkas år handlar om Goda förvaltare. Ansvaret för att vårda och värna, ta ansvar med vishet för livets skull. Förvalta och föra vidare in i en framtid. Och det finns mycket att förvalta och lämna vidare till nya, unga och kommande generationer. Förvalta kan låta bakåtsträvande, men förvalta handlar också om att ta hand om en historia och leda vidare. Och vi har en historia att förvalta – inte en kyrkohistoria – den är rätt så körd i våra sammanhang, kyrkohistorien kan vi glädja oss över från nu och framåt. Men vi har en historia av kamp för att få makten över våra egna liv och våra egna sammanhang. Den historien är så ny att många av kämparna finns här i kyrkan idag. Den kamp som ledde fram till festen och den glädjefyllda paraden. Den har vi att förvalta. Jag är själv kolossalt glad och stolt över att tillhöra en HBTQ-gemenskap som nu är så självklar i kyrka och i samhälle. En gemenskap som finns för att 272 människor gick i homosexuell frigörelsedemonstration den första gången jag var med 1981. En gemenskap som finns för att många varit med i många år och lett fram till idag. Som goda förvaltare ska vi förvalta den goda historien. Inte bara för att minnas eller för att hylla. Men för att veta hur vi har kommit hit där vi är idag. Förvaltarskap handlar om att bära liv och kunskap. Minnas dem som gått före oss. Veta att den makt jag har och har fått skall användas i tjänst för andra. För oss i liberala Sverige handlar det om stöd åt systrar och bröder i andra länder. Jag tänker särkilt på homosexuella i Uganda. Några systrar och bröder är här under Pride. Jag tänker också på HBTQ-personer i vårt land som ännu inte vågat eller kunnat ta makten över sina liv. Må dom alla få uppleva det som Alice i Underlandet gav uttryck för. Och må vi stödja dem och varandra i det.

Idag är vi här för att fira gudstjänst. Dela bröd och vin som ett tecken på att vi hör ihop. Eller dela bön och vilja och närhet som ett tecken på att vi hör ihop. Den bibeltext som jag började i handlar om att förvalta kärlek. Det gör man inte genom att ensam ruva på den eller låta andra säga att den inte är okey. Vi förvaltar kärlek genom att låta den växa och trängas. Genom att tjäna varandra och stödja varandra. Då är vi goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Så säger skrivaren av Petrus brev. Då är vi goda förvaltare av Guds nåd. Nåd som betyder gratis och som vi får utan att ha förtjänat eller presterat.

Så ser evangeliet ut. Jag är jag och du är du och vi möts i det. Människa först och kristen eller jude eller hindu eller muslim sedan. Vi har en historia att förvalta, vi har en kärlek att leva vidare med, vi har en glädje att förmedla över att vi är människor – skapade av Gud och burna av hans nåd.

Så låt oss växa och trängas, förvalta och gå mot framtiden.

Seglora Smedja: Att växa och trängas mot framtiden
Tidningen QX: Eva Brunne höll predikan i Storkyrkan

Ewa Lindqvist Hotz, präst i Svenska kyrkan, berättar idag på Seglora Smedja om de tankar hon tog med sig från Mässan.
"Egentligen är det en helt otrolig utveckling som skett: Fram till 1979 ansåg den medicinska expertisen att homosexualitet var en sjukdom som krävde behandling. Trettio år senare var opinionsläget så starkt att det var möjligt att (med en stor majoritet) i riksdagen rösta igenom en förändrad äktenskapslagstiftning som inkluderar samkönade par. Och det var ju ett beslut som också tvingade Svenska kyrkan att – trots allt tjat om ekumeniken – visa sin regnbågsfärg. Det krävs inte särskilt mycket tankeverksamhet för att förstå att det är ett digert arbete som åstadkommit en sådant paradigmskifte, en sådan omvändelse."

Läs hela inlägget på Seglora Smedja: Freedom is coming!

Fem makthavare i heta stolen

Årets tema för Stockholm Pride var "makt" och på programmet under Prideveckan fanns en punkt som kallades "Dagens Makthavare". Varje dag sattes en person i heta stolen av Tasso Stafilidis för att bli utfrågad om sina erfarenheter och tankar om makt.

Först ut var Ali Al-Basri, vice ordförande i Arabiskt Initiativ och ordförande för Svenska Mellanöstern-Nordafrikagruppen, också kallad Menagruppen. Ali pratade bland annat om Menagruppens arbete med hbt-flyktingars situation.

Den andra personen som ställdes mot väggen var Iki Gonzalez Magnusson som är projektledare för Utopia, ett Göteborgsbaserat projekt för allas tillgänglighet till kulturen. Iki ifrågasätter hur vi ser på funktion inom HBT-världen.

Under onsdagen utfrågades Ulrika Westerlund, RFSL:s nya förbundsordförande som talade om maktstrukturer, om hbt-frågors plats i samhällsdebatten och hbt-personers rättigheter.

Under torsdagen berättade EU-minister Brigitta Ohlsson (fp) hur det är i Bryssel där bara 3 av hennes 27 ministerkollegor är kvinnor, om Sverige och jämställdhet, om Elisabeth Ohlson Walins fotografi Nattvarden som hon har hängt upp på sitt arbetsrum, kampen om mänskliga rättigheter och utmaningen i att driva HBTQ-frågor i EU-parlamentet.

På fredagen träffade Tasso Stafilidis journalisten och chefredaktör för den feministiska tidsskriften Bang, Sonja Schwarzenberger. Sonja pratade om makten i sitt arbete som hon identifierar som vit medelmediaklass. Hon talade också om intersektionalitetsbegreppet -att makten hela tiden är i relation till något t.ex. kön, etnicitet och klass. Sonja talade också om feminism och om ett samhälle där alla har alla förutsättningar att välja.

Dagens makthavare Måndag: Ali Al-Basri - Arbiskt initiativ om makt och förtryck
Dagens makthavare Tisdag: Iki Gonzales Magnusson -"Funktion är ljug"
Dagens Makthavare Onsdag: Ulrika Westerlund - Jag älskar Pride
Dagens Makthavare Torsdag: Birgitta Ohlsson - Strategiskt makttagande
Dagens Makthavare Fredag: Sonja Schwarzenberger - Sonja Schwarzenberger passerar som transa

Inför valet 2010: Pride-Partiledardebatten 30 juli

Under Stockholm Pride, i fredags, anordnade RFSL en debatt där partiledarna debatterade HBT-frågor.

Medverkade i debatten gjorde Fredrik Reinfeldt-Moderaterna, Maud Olofsson-Centerpartiet, Jan Björklund-Folkpartiet, Lars Ohly-Vänsterpartiet, Mona Salin-Socialdemokraterna, Maria Wetterstrand-Miljöpartiet, Gudrun Schyman-Feministiskt initiativ och Rick Falkvinge-Piratpartiet.
Frågor som togs upp var bland annat: hatbrott, att det förekommer dödsstraff för homosexualitet i många länder, Migrationsverkets hantering av asylsökande hbt-personer som flyr till Sverige, hiv, FRA-lagen och ”registrering av minoriteter”, mötesplatser för hbt-ungdomar, stöd för hbt-ungdomar, heteronormen, hiv, arbete, den könsneutrala äktenskapslagen, tvångssterilisering av transsexuella och surrogatmödraskap.

Pride 2010-RFSL Partiledardebatt Del 1 (1.01min)

Pride 2010-RFSL Partiledardebatt Del 2 (1.08 min)

Pride 2010-RFSL Partiledardebatt Del 3 (3.02 min)

Pride 2010-RFSL Partiledardebatt Del 4 (1.00 min)

Tidningen QX: Tydlig skiljelinje i familjepolitiken

Inför valet 2010-Rapporter angående partiernas HBT-politik

Nu har det börjat dyka upp rapporter som kan vara intressanta att ta del av såhär inför valet.

Bloggen Helds HBT-nyheter har under flera år följt partiernas hbt-politik. I en rapport , som publiceras varje år inför Stockholm Pride, och som varje år kommenteras av Dagens Nyheter, har Bengt Held granskat hur hbt-politiken utvecklats sedan valet 2006.
Rapporten kan man nu läsa, kommentera och debattera på Helds HBT-nyheter:

Pressmeddelande: Rapport om partiernas HBT-politik 2010
Kap. 1: Partiernas åsikter om 8 viktiga aktuella HBT-reformer.
Kap. 2: 6 partier emot heteronormen. Sd för. M och kd tvekar.
Kap. 3: S har förändrat sin politik mest, därefter fi, m och sd.
Kap. 4: Fem ungdomsförbund för alla HBT-reformer. Men inte muf och kdu.
Kap. 5: KD och sd vill avskaffa två HBT-reformer. Men accepterar förbud mot homohets.

RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, har har inför valet granskat vad riksdagskandiaterna har för åsikter i hbt-frågor och hur riksdagen röstat under den gångna mandatperioden.
En målsättning har varit att försöka förse väljarna med en rättvisande bild av hur engagemanget för hbt-frågor ser ut inom de olika partierna och försöka definiera vilka de kandidater är respektive vilka de riksdagsledamöter har varit som har ett särskilt stort engagemang i hbt-frågor. Resultaten är positiva men visar också att flera partier helt verkar sakna samsyn på hbt-frågor och att Kristdemokraterna de senaste fyra åren lyckats blockera flera hbt-relaterade frågor i riksdagen.

RFSL Rapport (pdf): Verklighetens väljare-hbt-frågorna i riksdagen 2006-2010 och riksdagskandidaternas syn på hbt-frågor
RFSL:s hemsida: Partierna kartlagda

Broderskapsrörelsens Peter Weirud har idag skrivit ett blogginlägg om Sverigedemokraternas flirt med HBT-rörelsen och deras försök att nå politiska fördelar genom att ställa muslimer mot homosexuella. Han berör också kristendomens svårigheter att hantera hbt-frågor.

Kristen Vänster: Att ställa en minoritet mot en annan

Uppdaterat: Partikollega ger Enochson på tafsen

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, får nu intern kritik av Magnus Kolsjö (KD), politiskt sakkunnig åt kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell.
Magnus Kolsjö vill se sitt parti mer engagerat i Pride och vill ha ett tält i Pridepark för att lättare kunna vara med och lyssna och föra samtal med hbtq-rörelsen. Han skriver i sitt blogginlägg att han blev väldigt glad när partiet fick frågan om de ville vara med och arrangera ett seminarium på årets Pride House. Men samma dag seminariet skulle hållas publicerade Enochson sitt inlägg där hon ställer sig frågande till hetslagstiftningen och kopplar ihop Pride med dekadens och löspenisar. (se föregånede inlägg)
Magnus Kolsjö reagerar såhär på Enochsons, som han skriver, "okunniga, missunsamma och föraktfulla debattinlägg":

"I går arrangerade Kristdemokraterna i Stockholms stad och län ett seminarium på Stockholm Pride under temat Makten över vardagen. ---
Efter vårt seminarium har mycket av det som skrivits tyvärr handlat om min partikollega Annelie Enochsons blogginläg om hetslagstiftningen och löspenisar. ---
Ska jag beskriva min egen reaktion på Annelies inlägg kan jag inte göra det på annat sätt än att säga att jag blev både ledsen och förbannad. Genom att publicera sitt blogginlägg just samma dag som vi arrangerade vårt prideseminarium lyckades Annelie, på egen hand, omkullkasta mycket av det arbete som vi i Stockholm ägnat månader åt. Vi ville ha ett samtal kring regnbågsfamiljers och äldre hbt-personers situation och Kristdemokraternas arbete med hbt-frågor som kunde sträcka sig bortom den begränsade tidsram som seminariet hade.

Annelie Enochsons blogginlägg är inte bara ett exempel på sanslöst dålig politisk timing utan också ett bevis på stora kunskapsbrister.

Till skillnad från vad Annelie verkar tro så skyddar hetslagstiftningen alla från hets på grund av deras sexuella läggning, alltså även heterosexuella. Och sedan hennes påstående om att det sprids löspenisar på Pride…

Men hallå!?!

Jag har besökt Pride i många år och hitintills aldrig fått någon löspenis. Om hon menar att det är fel att det säljs sexhjälpmedel så borde detta vara en kritik som också bör riktas exempelvis gentemot Apoteket som har denna typ av produkter i sitt sortiment.

Annelie hänvisar också till Expressens rapportering från invigningen och menar att den bland annat betecknades av dekadens. Jag var på invigningen av Pride och jag märkte inte av någon dekadens. Där fanns Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som talade om vikten av människovärde och likabenhandling och Magdalena Ribbing som pratade om vett och etikett. Bland annat om att det inte är okej med väldigt intima kärleksuttryck i publika sammanhang varesig man är hetero, homo, bi eller trans. Och så var det med den dekadensen. Jag tror inte att det finns någon kristdemokrat som inte skulle kunna njuta av underhållningen eller som skulle ha svårt att ställa upp på det mest som sades under invigningen av Pride.

Jag hoppas liksom flera andra av mina partivänner att Kristdemokraterna kan vara än mer aktiva under kommande pridefestivaler och att vi då också ska slippa den typ av okunniga, missunnsamma och föraktfulla debattinlägg som Annelie Enochsons är ett exempel på."

Hela inlägget här:
Magnus Kolsjö blogg: Om Pride, hetslagstiftningen och löspenisar

Inte heller Magnus Kolsjös blogginlägg, ger mig något skäl att rösta på KD. Men det beror inte på Magnus Kolsjö. Däremot hoppas och tror jag att vi får se också KD representerat i ett tält i Pride Park framöver, på samma sätt som jag önskar att vi får se fler hbt-vänliga krafter från fler kyrkor och samfund representerade under Pride. Det är ju uppenbart, när man läser Magnus Kolsjös inlägg att det finns hbt-vänliga krafter inom ett kristet parti, på samma sätt som det finns hbt-vänliga krafter inom våra kyrkor och samfund. Tyvärr hänger vi inte med... av flera orsaker. En orsak är de bromsklossar som vi har bland oss som sprider dålig stämning, försvårar samtal och förstör för de som vill möte, liksom de som kallar oss för "en icke-fråga" vilket är det samma som att hålla tyst när Enochson med vänner kommer med ovettiga utfall. Det är synd.

Scaber Nestor anser att Enochson fullkomligt krossar allt motstånd när det kommer till att sprida desinformation.
Scaber Nestor: Trodde ni att Wykmans uttalanden var galna? Här är en till.

Fullt av löspenisar i Enochsons parallella universum

Annelie Enochson, riksdagsledamot för KD, säger sig på sin blogg vara beklämd över vad som pågår under Stockholm Pride, ja över hela den "dekadenta" företeelsen, och testar i sitt blogginlägg var gränsen går när det handlar om hets mot folkgrupp. Hon verkar inte riktig veta hur hatbrottslagstiftningen ser ut och vem den omfattar och på vilket sätt. Ändå har hon själv varit med och stiftat den. Dessutom tvivlar jag faktist på att hon varit på Pride nångång alls med tanke på hennes beskrivning av verkligheten ....som hon ser den.


"Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap...och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår. ---
Förresten är homosexuella en folkgrupp??...tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp? Ja, på Pride är det iallfall uppenbart...att min "folkgrupp" den får man hata...och allra mest vi som vill sätta familjen främst och vill att äktenskapet är mellan EN man och EN kvinna!"

Sven-Erik Alhem, rättsexpert och tidigare överåklagare, är förvånad över Enochsons okunskap vad gäller lagen om hatbrott:
"Det är ju inte ovanligt att riksdagsledamöter inte är särskilt kompetenta på alla områden. Men ger man sig in i en debatt så är det ju viktigt att man känner till vad som gäller."

Makthavare.se: Sven-Erik Alhem: Enochsons blogg barnslig, naiv och provocerande
Helds HBT-nyheter: Kd riksdagsledamot kopierar sd-retorik
Expressen: KD-kvinna: "Inte OK att sprida löspenisar"

Tidigare har Enochson gjort sig känd för att inte göra någon principell skillnad mellan incest, månggifte och homosexualitet.
"Det spelar ingen roll om de också säger ”vi förnekas vår kärlek, det är diskriminerande”. Det är liksom samma skäl." sa hon i en intervju för ett par år efter att SIFO presenterat resultatet för en undersökning i vilken de ställt frågan: Tycker du att homosexuella par ska få ingå äktenskap och gifta sig eller tycker du att de inte ska få gifta sig?
Enochson förklarade då resultatet som visade på stöd för äktenskap för homosexuella genom att hänvisa till den svenska allmänhetens okunskap och att folk inte riktigt förstod vad frågan och äktenskapslagstiftningen handlade om.

Svenska Dagbladet 2008: Starkt stöd för homoäktenskap
Expressen januari 2008: Drar paralleller mellan incest och homosexualitet

Inför Regnbågspromenaden som hölls i maj i år Göteborg, som för övrigt var den första promenad av detta slag som hållits i Göteborg, uttryckte Enochson, den 21 maj, i sin blogg samma slags upprördhet som i fallet med Stockholm Pride:
”Men HBT-festivalen är nämligen inte en festival enbart för allas lika värde, utan genomförs med tydliga politiska ambitioner. Vid en närmare genomgång av programmet för festivalen noterar man seminarium för att bryta med heteronormen, störta kärnfamiljsidealet, stödja insemination av lesbiska, uppmuntra till adoption bland homosexuella och även till inspiration för polygami. Alltsammans är inslag som jag både utifrån min kristna tro och min politiska övertygelse absolut inte kan ställa upp på. ---
Man behöver inte haka på allsköns jippon som innehåller – vad de flesta i samhället anser vara – faktiskt ganska dekadenta uttryck, för att visa att man står upp för människors lika värde.”

Enochson och det hon så tydligt visar sig stå för i sina uttalanden som riksdagsledamot är ännu ett skäl för mig att inte ge min röst till KD. De representeras av alldeles för många personer på alldeles för höga positioner som ställer fler dumma frågor än vad dom kan föra sakliga resonemang och framföra vettiga, korrekta argument.
Sättet på hur Enochson ondgör sig över Pride, dessutom felaktigt, visar bara på vilken viktigt funktion Pride fortfarande har. Det är liksom tack vare Enochson och andra med samma slags åsikter som de som hon ger uttryck för som får ut hbt-vänliga krafter på gatorna.
Nu är det också så att Pridearrangemanget drar in väldigt mycket pengar genom sina intäkter till Stockholms stad, till de städer (Göteborg m.fl.) där Pride hålles... antagligen mer än vad t.ex diverse religiösa ungdomsförbund gör som har uttalat sig negativt angående homosexuella.

Nu skulle man ju kunna säga att verkligheten överträffar dikten...

Människor dör av dåligt vatten... och Sverige tiger.

Idag saknar 900 miljoner människor rent dricksvatten. 2,6 miljarder människor saknar toaletter. 4000 barn dör varje dag eller blir sjuka pga av dåligt vatten. Varje år dör 1,5 miljoner barn under fem år till följd av sjukdomar orsakade av förorenat vatten och brist på sanitär utrustning.

Vattenpumpen på Fjärås Bräcka, juli 2010

Under natten till torsdagen antog FN:s generalförsamlingen en icke-bindande resolution som säger att tillgång till rent vatten och sanitär utrustning är en grundläggande mänsklig rättighet. 122 länder röstade för, ingen var emot. 41 länder lade ner sina röster. Sverige stödde inte resolutionen och var ett av de länder som la ner sin röst.

Miljöminister Andreas Carlgren (C) förklarar beslutet såhär:
"Vad vi har vänt oss emot är själva principen, att man formulerar det som en mänsklig rättighet. Då ska det också ha en full juridisk verkan. Det är därför vi inte tycker att det här är rätt metod att uppnå ett väldigt viktigt och gott syfte."

Förre FN-ambassadören Jan Eliasson är förbannad:
"Herregud, det är orimligt att Sverige inte röstade för resolutionen! Jag har själv sett barn dö framför mig, i Darfur."

Om man skall förstå Carlgren så vänder sig Sverige alltså emot principen dvs. att det med en formulering blir en full juridisk verkan -alltså en resolution som man måste följa.
Så nu lever vi i ett land som officiellt inte anser att rent vatten är en grundläggande mänsklig rättighet som alla borde ha tillgång till... pga av en formuleringsprincip? Genom att lägga ner rösten så blundar vi för hur de multinationella företagens cyniska handel med vatten drabbar de fattigaste och mest utsatta. Varför beter vi oss så korrupt? Så vilken annan metod skall vi använda oss av? Istället för att försöka göra något, så gör man ingenting alls pga av missnöje över en formulering.

Sören Sommelius på Helsingborgs Dagblad (HD), ger några exempel på vilken skada privatiseringen och företagens handel med vatten gör:
I den indiska mångmiljonstaden Chennai (Madras) säljs stora mängder av buteljerat vatten pga att det kommunala vattnet är så dåligt att det är odrickbart. Vid en av Pepsis vattenfabriker utanför staden tog det multinationella företaget ut så mycket vatten att man skapade ”vattensvält” i flera byar och plastflaskorna skapar sopberg.

Bolivia som är ett av världens fattigaste länder bad om ett lån från Världsbanken för att bygga ut vatten och avlopp i huvudstaden La Paz. Då krävde banken att vattenverket skulle privatiseras. Privatiseringen gjorde att priserna på vatten höjdes. En anslutning till vattensledningen kom att kostade en halv årslön vilket gjorde att 200 000 som inte hade råd blev helt utan vatten.

Dagens Nyheter: Sverige tyst om rätten till vatten
Helsingborgs Dagblad: Sverige på Pepsi-Colas sida i FN?

Pride Invigningstal-Magdalena Ribbing: Den dagen ska komma...

” Lika självklart kommer det att vara om några decennier, för det kommer inte att dröja ett sekel, det är otänkbart, att män och kvinnor får leva med de partner som de väljer oavsett kön, och utan att andra understår sig att tycka att det är fel.
Den dagen ska komma då svaren inte behövs därför att problemen inte finns och det ska inte dröja så värst lång tid. Tror jag och hoppas jag.”
Magdalena Ribbing , journalist och folkvettsexpert på Dagens Nyheter

Magdalena Ribbings invigningtal (avskrivet) i sin helhet:
Det kom en massa kommentarer när Pride meddelade att jag skulle vara en av invigningstalarna i år.
Många kommentarer var fina och positiva och glada och det var ju jätteroligt för mig förstås. Andra var besvikna, så här: ”Nu förlorar jag respekten för Ribbing när hon ska tala för bögarna.” ...och vad ska man göra åt en sån uppfattning?
Ett par kommentarer tänker jag inte referera. De var långt under grottstadiet, usla okunnigheter om religion, rasism och sex i en bedrövlig röra. Flera kommentarer levererades som ett spydigt fnitter. Såhär: ”Jamen, du är väl inte sån?” Jodå, jag är "sån" -människa, nämligen. Precis som de som frågar och fnittrar. Fast kanske inte likadan människa som de som tar sig rätten att definiera ner och bort andra som inte delar deras känslor och preferenser.

Jag förstår helt enkelt inte det här. Jag fattar inte varför. Jag begriper inte vad andra har med ens frivilliga beslut att göra så länge som det är lagligt och demokratiskt i alla fall.
Nu har ju Pride i Stockholm pågått i långt mer än ett decennium och det är allt större, yvigare och mer glittrande. Ingen undgår Prideveckan ...och det är väl just ett av de syften som är viktigast.
Men, nu när målen är till stor del nådda, när man har samhällets acceptans, kyrkans likaså, då kan man ju fråga sig: ”Varför måste dom som är hbtq-personer visa upp sig …så mycket?” Efter de kommentarer som jag fick så frågar inte jag det längre. Jag inser, som Lars-Erik Holm sa nyss, att det skulle behövas en Pride-manifestation i månaden för att alla skall förstå att alla är människor.

Man kan jämföra med kvinnlig rösträtt eller rösträtt överhuvudtaget, för den delen. Det var inte mer än ett sekel sedan som rösträtten inte alls var självklar. Att få rösta hörde ihop med hårda ekonomiska och andra förbehåll. Allmän och lika rösträtt infördes 1919 och först vid valet 1921 kom de första kvinnorna in i riksdagens andra kammare. Idag är det ingen som ens tänker att den ena eller andra inte skulle få rösta, så att flertalet kvinnor alltså inte fick rösta överhuvudtaget. Det är självklart för alla idag, att var och en oavsett kön, förmögenhet, status och vistelseort, har rösträtt i svenskt riksdagsval så länge man är myndig och svensk medborgare.
Lika självklart kommer det att vara om några decennier, för det kommer inte att dröja ett sekel, det är otänkbart, att män och kvinnor får leva med de partner som de väljer oavsett kön och utan att andra understår sig att tycka att det är fel. Så är det ju inte idag och det vet vi alla och den stora frågan är: ”Varför?" Varför hetsar så många upp sig över andras relationer om de relationerna händelsevis är homosexuella? "Varför?” Något vetenskapligt svar på den stora frågan har varken proffsen eller jag. Men jag har ändå en aning. Det är rädsla det handlar om. Sådan rädsla som kommer av okunnighet som så många rädslor gör.
Allra först måste det ha handlat om rädslan att ens familj inte skulle fortsätta, om, alltså, den skräck att släktet inte skulle föras vidare, nämligen om det inte skulle bli nya barn. För att jorden skulle befolkas ...man kan tänka på Bibeln, måste då varje sexuell relation vara mellan en man och en kvinna med det primära syftet att skapa nytt liv. Det måste ha varit därför som äktenskap ingicks. Utan barn skulle livet ta slut. Och så var det in i våra dagar med äktenskapets mening. Tänk på alla arma kungligheter som har tvingats in i äktenskap förr i tiden, för sin nations överlevnad i monarkins namn. Det handlar om makt.
Kyrkan hakade på. Det var ju lika viktigt för dom, för religionen, att människor gjorde som kyrkan sa till dom. Makt handlar det om där också.

Men om igen: ”Varför?” Vad är religioners budskap? Visst är det kärlek i olika meningar och varför ska kärlek sorteras i man och kvinna i dessa tider när huvudproblemet i världen ändå inte är att jordens befolkning måste öka? Och barn kan man få i alla relationer numera. Så varför pågår motståndet? Okunskap och rädsla. Kyrkan i Sverige och i flera andra kulturer har ju gett upp sitt motstånd -i princip, och samhället också -i princip. Men där ute finns det fortfarande alldeles för många som verkar tro att det är rimligt att både kommentera och fråga om någon som de möter eller hört talas om är homo-, bi-, eller transsexuell. Som det skulle vara en rättighet att ta reda på det. Och en rättighet att fördöma, en rättighet att tycka någonting över huvudtaget om hur andra älskar.
Tänker man en sekund så inser man att det finns inte minsta anledning att lägga sig andras känslor och sexualliv och andras val av partner. Inte förrän man själv aspirerar på någon som sexuell partner. Först då behöver man ju ta reda på om den personen är intresserad eller om det inte lönar sig att kämpa för att fresta personen. Men det brukar ju ge sig rätt så snart.

Men det enkla synsättet som vi ju har då, det gäller inte alltid och det är oförsyntheten som växer i förfärande grad. Många tycker att det är OK att fråga och kommentera och fördöma och allt det där, och överhuvudtaget lägga sig i. Och det vet jag därför att nu har jag svarat på 50.000 frågor från allmänheten i min spalt på dn.se. Och det är klart att majoriteten av frågorna gäller allt möjligt annat angående hyfs och stil på alla plan. Men frågorna om hur man som heterosexuell agerar gentemot homosexuella -dom blir allt fler.

När jag var... för längesen, då var omskrivningen för de i umgängeskretsen som var homosexuella, att dom var ”felknäppta”. Då var det nämligen viktigt att mäns kavajer och skjortor hade knapparna på höger kant och kvinnornas jackor och blusar hade knapparna på vänster kant. Jag kan inte minnas, i och för sig, att det här begreppet var förringande i min familj, det var bara konstaterande. Men så var det inte överallt förstås. Fördomarna blomstrade då som nu på många håll. Men tiden har ju gett unisex företräde. Vem bryr sig idag om på vilken sida av jackan som knapparna syns? Och det är likadant med de flesta av den gamla tidens fördomar; mäns makt över kvinnor, överhetens makt över undersåtarna, har om inte försvunnit, så åtminstone avtagit betydligt. Man måste inte förbli i den krets man har fötts till, man måste inte gifta sig med någon som har samma religion som man själv. Jo, alltså jag vet, det är så att en del kräver det, men det är inte lag i alla fall, att det ska vara så i civiliserade samhällen. Man måste inte ha barn. Man får lov att välja.
Ganska mycket av anpassning till samhället förväntas ju av oss samhällsmedborgare men i samma mån för både homosexuella och heterosexuella. Men helt fel blir det när heterosexuellas majoritet tror att det betyder att de har makt över minoriteten.

Pride har ju makt som tema i år. Makt utövas på många sätt. I alla de här frågorna till mig så ser jag ibland maktbehoven från de som behöver skaffa sig mer självkänsla och inte har något bättre sätt att göra det än att försöka hitta någon att trycka ner. Och det vill de ibland göra genom att göra andras livsstil till något egendomligt, som måste ifrågasättas och fördömas, enbart av det skälet att man inte delar den själv.
Pride är ju en otroligt framgångsrik rörelse. Det är fantastiskt! Och nu har Pride trots allt nått så långt på sin väg att det kanske är dags att vidga gränserna -från att kämpa mot till att kämpa för.
För de fortfarande förtryckta.
För de som lever i trångsynta, kränkande kulturer.
För de som inte vågar berätta om sina känslor.

Nu ska jag till slut citera några typiska frågor och svar, som jag har fått i min spalt, på dn.se. Några kanske ni känner igen.

En fråga är så här:
Hur gör man med en bordsplacering vid en högtidligt middag när det kommer ett gift par av samma kön? Ska de behandlas som ett vanligt gift par eller ska de placeras ihop? En del nogräknade gäster kan ha betänkligheter, skriver frågeställaren.
…och det blir ju ojämnt vid bordet med fler av samma kön.

Då har jag svarat såhär:
Gästerna placeras med en man eller en kvinna som bordspartner, antingen det bjudna paret är två män eller två kvinnor. Dom är inga rymdvarelser. Dom är människor.
Placera dessa två som alla andra och lägg dig inte i huruvida de är homosexuella eller inte. Eftersom det med sannolikhet inte ska förekomma något slags sexuell samvaro vid en formell middag, så spelar det inte minsta roll vilka sexuella preferenser som gästerna har -varken om de är homosexuella, heterosexuella, bisexuella, transexuella, asexuella, impotenta eller något annat.
Om antalet gäster blir ojämnt kan det lika gärna bero på att någon är singel, änka eller änkling och det har så vitt jag vet aldrig varit ett problem vid de mest formella middagar. Så det går att lösa med lite smidighet. Man måste inte krångla till något på grund av människors olika läggning och homosexuella behöver inte heller göra situationen märkvärdigare än vad den är, har jag svarat.

En annan fråga är den här:
En mycket god vän till mig, säger frågeställaren, kom nyligen ut ur garderoben och nu skall han och hans livspartner gifta sig och har bjudit mig. Nu är det så att jag inte är OK med det här. Kalla mig homofob, men jag tycker inte att det är rätt med samkönade äktenskap. Min vän vill att jag ska komma men det tar emot och jag vill helt enkelt inte. Jag är rädd att han kommer att ta illa vid sig och att våra gemensamma vänner kommer att se ner på mig. Vad ska jag säga till honom?

Ja, då svarar jag såhär:
Du kanske skulle fundera på orsaken till din ovilja. Vad gör det dig om två personer av samma kön manifesterar sin relation. Du behöver ju inte bry dig om vilket kön din gode väns livspartner har. Det är inget som du har något med att göra. Och om du har religiösa tvivel så kan du glömma dom för det har ju kyrkan nu bestämt att man inte ska ha.
I de mest officiella sammanhang så bjuds i nutid homosexuella med sina partners precis som heterosexuella , alltså till exempel till sådant som kungamiddag. Det är ingen som ens noterar det som avvikande. Har du vänner som skulle ser ner på dig, som du skriver, för att du går på ett gaybröllop, så kan du överväga om du vill ha sådana vänner. Tackar du nej får du säga till din goda vän som det är; att det är jättetråkigt, men det känns fel, så du måste avstå från att närvara. Som jag ser det så förtjänar en bra vänskap en sann förklaring och har du tur så är din homosexuella vän mer tolerant är du, svarade jag.

Den sista frågan är så här:
Behöver man som homosexuell visa extra hänsyn till omgivningen? Kan man pussas och kramas i andras närvaro när man är i kyrkan till exempel, eller om man går på en större tillställning? Vad säger etiketten? Är det bättre att dra några vita lögner och säga att man har en pojkvän, eller ska man säga som det är fast man vet att folk kan ta väldigt illa vid sig?

…och då svarar jag:
Att både som homo– och heterosexuell ska man vara försiktig med oblyga intimiteter inför andra. Offentliga ömhetsbetygelser bör inte vara sådana att de kan ses som privata kärleksyttringar som hör hemma i sängkammaren. Att ett par håller varandras händer och ger varandra en kort kram, och så, och en lätt kyss, det är accepterat och det gäller oavsett kön. Att kramas alltför länge och alltför hett och att kyssas på riktigt, det ska undvikas av alla par inför andra obekanta. Men att ett par är samkönat idag är ingenting som behöver döljas eller ska mörkas. Homosexualitet finns och har alltid funnits för den delen. Man behöver inte ta hänsyn till att ens omgivning är oinsatt i verkligheten, trångsynt eller rent av korkad.
Att ett samkönat par på promenad, eller bio eller teater håller varandras händer är lika ok som om en man och en kvinna gör det. Att ett samkönat par pussas och kramas intimt under en gudstjänst är lika olämpligt som ett tvåkönat par gör det.

Det här var några exempel på sådana frågor som har kommit till mig och det kommer att bli fler. Det vet jag. Så mycket erfarenhet har jag numera.
Men! Den dagen ska komma då det är tomt på detta slags frågor i min maillåda. Den dagen ska komma då svaren inte behövs därför att problemen inte finns och det ska inte dröja så värst lång tid. Tror jag och hoppas jag.

Tack så mycket. Tack!

Svt/Gomorron Sverige:
Intervju med Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen
och Magdalena Ribbing, folkvettsexpert på Dagens Nyheter

Aftonbladet TV: Invigning Stockholm Pride 2010
Rapport: Ribbing:"Jag blir förbannad"
Dagens Nyheter: Ribbing invigningstalar på Pride
Svt.se: Folkvettets fanbärare på Pride
Stockholm Pride 2010: presenterar Magdalena Ribbing

Pride Invigningstal-Socialstyrelsen: Ni ska inte behöva ockupera oss igen.

"Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!"
Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen

Invigningstalet i sin helhet
Idag invigs Stockholm Pride. Pride är en manifestation och folkfest som varje år genomförs på mer än 140 platser i världen. Jag heter Lars-Erik Holm och är generaldirektör för Socialstyrelsen. Det är en ära att stå här ikväll, och jag är glad och stolt över att få invigningstala, både som Lars-Erik som var med i demonstrationstågen redan på 1970-talet, och som generaldirektör för Socialstyrelsen som har ett särskilt ansvar för hbt-frågor i vårt samhälle. Jag ser den här dagen som en milstolpe för Socialstyrelsen i vårt arbete med hbt-frågor. Och dessutom får jag invigningstala med min kära vän Magdalena Ribbing!

Den här veckan bär Socialstyrelsens webbplats regnbågsflaggans färger för att visa solidaritet med kampen för jämlikhet för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Pride är fest, allvar och politik. Vi kan känna glädje och fira att vi har kommit långt i Sverige, och särskilt när vi jämför med andra länder också på nära håll, t.ex. på andra sidan Östersjön. Vi har kommit långt här hemma, och det har vi, för att citera TV-reklamen, because we are worth it!

Vi har kommit hit genom att många enskilda systematiskt och metodiskt har arbetat för att upplysa och övertyga beslutsfattare om vad som behöver göras för att det jämlika samhället också ska inkludera hbt-personers sätt att leva, så att även våra liv och behov omfattas av samhällets skydd och omsorger. I det arbetet har RFSL och även RFSU spelat en central roll. Vi har kommit hit genom att så många haft modet att bejaka sig själva, vara stolta över sin identitet och sin kultur och vågat synliggöra hbt-frågorna. Pride har utvecklats mycket sedan frigörelseveckan under 1970-talet då dagstidningarna inte ens nämnde demonstrationstågen, till dagens manifestationer och festligheter då alla vill vara med och visa hur toleranta och tidsenliga de är…

Men det finns mycket kvar att göra. För många är det lika svårt att komma ut idag som det var på 1970-talet när jag kom ut. Det finns fortfarande okunskap, intolerans, diskriminering och homofobi i vårt samhälle. Hatbrotten ökar. De homofobiska brotten handlar om hot, misshandel och t.o.m. mord. Det finns dessutom ett stort mörkertal, p.g.a. att många poliser inte ens frågar om det kan finnas ett homofobiskt motiv, och att många offer inte vågar vara öppna med sin läggning.

Vi har också starka motkrafter. Än i dag är frivilliga homosexuella relationer mellan vuxna ett grovt brott i 76 länder, och i flera länder belagda med dödsstraff. Stora världsreligioner anser fortfarande att homosexualitet är en synd som bör bekämpas med bön, avhållsamhet, stening till döds eller andra icke-evidensbaserade metoder för att avhjälpa problemet. Vi bör därför i denna glädjens dag också särskilt tänka på alla dem som lever i länder där de inte vågar bejaka sin egen natur och där det är förbjudet att leva öppet som homo-, bi- eller transperson. Detta sorgliga faktum visar varför vi måste fortsätta att arbeta internationellt med dessa frågor så att allt fler till slut kan få leva sina liv som de önskar. Därför behövs Pride.

Temat för årets Pride är makt. För mig är makt nära förknippat med ansvar och hur man använder makten för att kunna göra skillnad för människor utifrån sitt uppdrag. Myndigheternas makt uttrycks ytterst i vilken människosyn de har i sin relation till medborgarna. För hbt-personer är detta ännu påtagligare, och det är lika aktuellt idag som under 1900-talet.

För mig innebär makt också att ge individen kontrollen över sitt eget liv, så att alla kan välja livsstil utan att samhället lägger sig i detta val. Samhällets vård och omsorg måste utgå från den enskilde individens förutsättningar och behov. Bestämmelser som begränsar individens frihet att välja hur eller med vem han eller hon vill leva måste tas bort. Socialstyrelsen värnar den enskildes goda hälsa och tillgång till god vård och omsorg. Det innebär att det är individens behov och förutsättningar som måste vara utgångspunkten för vad som är ett gott och värdigt liv, även om det inte överensstämmer med den syn som tjänstemän i offentlig eller privat verksamhet har. Detta synsätt har en allmängiltighet oavsett vem det gäller, från hetero-, homo-, bi- eller transsexuella till äldre eller barn som omhändertas för samhällsvård eller psykiskt funktionshindrade.

Begreppet att göra skillnad är det som är ledstjärnan i Socialstyrelsens stora och pågående förändringsarbete, där fokus är på de utsatta, diskriminerade, svaga eller osynliggjorda grupperna i befolkningen. Vi vill lämna Socialstyrelseborgen och gå ut på torgen för att möta människorna där. Ikväll träffas vi på torget för hbt-personer, deras vänner och anhöriga, och Socialstyrelsen är glad att vara här.

Vården och omsorgen är ojämlik. Den skiljer sig mellan män och kvinnor eller beroende på var du bor, din utbildning och socioekonomiska faktorer, utifrån etnicitet och kulturell bakgrund och utifrån din könsidentitet eller sexuell läggning. Att vem du är påverkar den vård och behandling du får, vilken ställning du har som patient eller anhörig och vilket bemötande du får är osakliga skillnader, och därmed oacceptabla för mig som generaldirektör på Socialstyrelsen.

Nationell och internationell forskning visar att hbt-personer generellt har en sämre hälsa jämfört med övriga befolkningen. Hälsoskillnaderna har samband med utsatthet, diskriminering och den rådande heteronormen.

Sverige och även Socialstyrelsen har några mörka kapitel i sin historia, och de gör att jag är särskilt angelägen om att Socialstyrelsen ska vara en ledstjärna för en god och jämlik vård och omsorg särskilt för de utsatta och svaga grupperna. Jag vill med två exempel visa hur statliga myndigheter agerade i en annan tid och i ett annat politiskt klimat. De två exemplen är tvångssteriliseringarna och judefrågan under krigsåren.

År 1922 togs steriliseringsfrågan upp första gången i riksdagen i en motion, som yrkade på en systematisk sterilisering av utvecklingsstörda och diskuterade möjligheten att sterilisera epileptiker, vissa sinnessjuka, våldtäktsmän och andra sedlighetsförbrytare. Tonvikt lades vid de sociala motiven. Riksdagen var i stort sett enig om behovet av en steriliseringslag, och år 1934 röstades steriliseringslagen igenom. Dåvarande Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen (föregångarna till nuvarande Socialstyrelsen) ansåg att sterilisering borde motiveras utifrån sociala skäl, och att det var uppenbart att det fanns fall där individens sätt att leva gjorde honom eller henne direkt olämplig som förälder. I sådana fall borde staten ta sitt ansvar och förhindra att de förökade sig. Mellan 1935 och 1975 tvångssteriliserades uppskattningsvis över 30 000 personer, varefter tvångssteriliseringarna upphörde utom för en av de grupper som är i fokus under Pride, de transsexuella.

Under krigsåren ansvarade Utrikesdepartementet (UD) och Socialstyrelsens utlännings-byrå för genomförandet av den svenska utlänningspolitiken. Lagstiftningen tillät Socialstyrelsen att själv definiera vem som var politisk flykting. Vissa historiker hävdar att huvudfrågan för Socialstyrelsens utlänningsbyrå var att hålla judar ute ur Sverige, och den gjorde det genom att inte definiera dem som politiska flyktingar, att avvisa alla med J-stämpel i passet vid gränsen och genom att kräva att judiska flyktingar ansökte om uppehållstillstånd innan de reste in i Sverige.

De här två exemplen är historiska, och de statliga myndigheterna agerade mot bakgrund av det rådande synsättet, javisst. Men myndigheter måste drivas av etiska riktlinjer i sitt arbete, och göra vad de kan för sina målgrupper. Socialstyrelsen har därför nyligen genomfört en utbildning i mänskliga rättigheter för alla sina anställda för att betona allas lika värde.

Inte långt härifrån – borta på Linnégatan – ockuperades Socialstyrelsen en dag i augusti för mer än 30 år sedan. Då betraktades homosexualitet som en sjukdom. RFSL hade länge kämpat för att upphäva sjukdomsklassningen men utan resultat. Socialstyrelsens trappa ockuperades av homo- och bisexuella varav en del hade sjukskrivit sig – just på grund av sin läggning. Ockupationen ledde till att Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör Barbro Westerholm 1979 tog bort homosexualitet ur registret över diagnoser i Sverige. Över en natt friskförklarade Socialstyrelsen Sveriges alla homosexuella tack vare Barbros mod och framsynthet. Tack Barbro för det!

En sådan historisk händelse påverkar såklart resten av samhället. Ja, att Socialstyrelsen tog bort homosexdiagnosen tror jag har bidragit till att folk har en annan syn på homosexuella i dag än på 60- och 70-talen. Det gav också homosexuella en självkänsla i och med att de inte längre hade en sjukdomsstämpel på sig.

När jag tillträdde som generaldirektör för Socialstyrelsen för drygt två år sedan så förpassade jag ett antal andra diagnoser till historien. Diagnoserna för transvestism, fetischism och sadomasochism plockades då bort ur sjukvårdens diagnossystem. Min motivering var enkel: de här diagnoserna härstammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner.

Vi vill inte bidra till att förstärka fördomarna och att vissa sexuella beteenden uppfattas som sjukdomar av samhället. Det har inte Socialstyrelsen eller någon annan myndighet med att göra! Samhället har ett stort ansvar att erkänna dessa individer som fullvärdiga medborgare. Det är vad makt ytterst handlar om.

En dag i början av 2009 fick jag besök av två representanter från patientföreningen Benjamin. De berättade hur det är att leva i fel kön, och hur många hinder samhället sätter upp för att de ska kunna leva ett bra liv. Deras skildring berörde mig oerhört. Jag har inte sedan min tid som läkare på Radiumhemmet, där jag slutade 1992, blivit så djup berörd av någon annan händelse i mitt yrkesliv som den dagen. Jag insåg att samhället medvetet och omedvetet försvårar för dem som lever i fel kön att orka genomgå den process som ska leda till rätt kön. Samhället fortsätter att göra det svårt genom att därefter påminna den som klarat av processen att hon eller han ändå har haft ett annat kön, och inte har lika värde som andra medborgare. Tvångssteriliseringarna som jag trodde hade upphört på 1970-talet, är fortfarande en smärtsam realitet för dessa personer!

Efter deras besök började vi diskutera vad Socialstyrelsen kunde göra. Jag insåg att frågan var så komplex och delvis gick utanför vårt ansvarsområde, att jag tillsatte en erfaren och respekterad extern utredare, före detta riksrevisorn Karin Lindell. Uppdraget till utredaren var att ge förslag på hur samhället kan förbättra sina insatser till de transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar. Karin Lindell lade fram sin rapport i slutet av juni i år. Hon konstaterar bl.a. att vården som erbjuds transsexuella är ojämlik och beror på var i landet man bor, att väntetiderna kan vara mycket långa och att patienterna ofta känner sig kränkta i de första kontakterna med vården. För att få en ny fastställelse av könstillhörighet krävs bland annat att patienten är steriliserad och ogift. Reglerna bygger på en förlegad lagstiftning. Konsekvensen blir att transsexuella som är gifta eller har registrerat partnerskap tvingas skilja sig för att få byta kön. De fråntas även rätten att frysa ned sina könsceller.

Det saknas nationell information om vad som krävs för att få byta kön och vilken vård som erbjuds. Kraven på att vara ogift och steriliserad är förlegade och bör tas bort. Transpersonernas situation kan också förbättras genom att vårdgivarna tar sitt ansvar för att minska väntetiderna. Utredningen föreslår en rad åtgärder, bl.a. bör landstingen samverka regionalt kring specialistteam för utredning och vård av transpersoner. Det behövs nationella vårdprogram, kunskapsöversikter och förbättrad patientinformation.

Socialstyrelsen välkomnar förslagen och kommer att skicka utredningen på bred remiss. Nu måste vi för gott stänga dörren till tvångssteriliseringarnas mörka historia. Jag delar utredningens syn att steriliseringskravet måste upphöra, att byte av juridiskt kön ska kunna göras utan föregående kirurgi och att transsexuella självklart ska kunna bli föräldrar. Jag ser också ett behov av riktlinjer för vården av transsexuella och personer med övriga könsidentitetsstörningar så att ojämlikheten i deras vård minskar.

Jag vill tacka alla som gjort utredningen möjlig: patientföreningen Benjamin, föreningen KIM, RFSL ungdom och RFSL och alla enskilda personer som har hört av sig. Jag vill också passa på att särskilt tacka utredaren Karin Lindell och projektledaren Linda Almqvist för att på ett sådant genomgripande sätt ha klargjort vad samhället måste göra för att ge egenmakt åt de transsexuella.

Socialstyrelsen har makt att förändra. Vi har ett stort ansvar för vårdens och omsorgens kvalitet. Jag kan självkritiskt konstatera att vi tidigare inte har gjort tillräckligt mycket för homo-, bi- och transpersoner utifrån vårt uppdrag, och vi har ibland varit oförstående för deras livssituation.

Den största framtidsutmaningen som jag ser det är bemötandet av hbt-personer i vården och omsorgen. Många upplever sig diskriminerade i sina kontakter med vården. Man känner sig inte sedd som individ. Man känner sig nekad sin identitet.

Vården är idag ofta allt för heteronormativ i sitt bemötande av patienter redan i väntrummet, vid läkarundersökningen, på äldreboendet eller i kontakterna med socialtjänsten. Vi förutsätts alla vara hetero hela tiden. Till en homo- eller bisexuell patient ställs frågor som utgår från att han/hon är heterosexuell. En lesbisk kvinna får hos gynekologen frågan om när hon hade samlag senast och får erbjudande om p-piller. Detta är fel sorts vård och allt kommer sig av att läkaren utgår från att kvinnan är hetero. Ett sådant bemötande bidrar till känslan av att vara osynlig eller ovälkommen. För en transpatient kan det ännu ej ändrade personnumret och formulärens obligatoriska svarsalternativ ”kvinna eller man” uppfattas som ett ifrågasättande av könsidentiteten.

Det här är alla exempel på en form av omedveten eller medveten maktutövning och ett förminskande av hbt-personer.

”Förutsätt inte alltid att den du möter lever efter heteronormen, eller att han eller hon identifierar sig som man eller kvinna”. Det är detta budskap som vård- och omsorgs-personal måste ha i huvudet när de möter människor. Alla ska känna sig inkluderade, välkomna och lika mycket värda, oavsett hur man lever och vem man är. Det är extra viktigt inom vården och omsorgen.

Som patient eller i kontakt med socialtjänsten är du ofta i ett underläge. Du måste kunna lita på läkarens bedömning eller socialtjänstens insatser. Du måste kunna känna dig trygg i mötet, som ska präglas av förtroende. Önskemål och förväntningar inhämtas genom dialog, och kommunikationen måste fungera. Som homo-, bi- eller transperson ska du aldrig vara dubbelt underordnad i mötet med vården och omsorgen.

Det finns en okunskap och oförståelse i vården om hur ett gott bemötande ser ut för hbt-patienter. Här måste vården och omsorgen göra mer! Hbt-personer har samma rätt till ett gott bemötande och en god vård och omsorg som alla andra. Ingen ska bli diskriminerad utifrån vem man är som individ. Har du väl kommit ut ur garderoben, ska du inte behöva gå in i den igen när du är i kontakt med vården eller omsorgen.

Här har Socialstyrelsen ett extra ansvar att föra arbetet framåt – vi är den myndighet som har makt och möjlighet att göra skillnad.

Kära Pride-deltagare, när det gäller attityderna till och synen på homo-, bi- och transpersoner har det hänt mycket, och det återstår mycket att göra i samhället. Socialstyrelsen kommer att bli ännu tydligare i dessa frågor, och ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!

Jag hoppas att ni alla får uppleva både intressanta diskussioner och spännande möten de här dagarna med fest, kultur och politik. Men låt inte feststämningen skymma det viktiga och ursprungliga syftet med frigörelseveckan och Pride, både härhemma och internationellt. Egentligen behöver vi en Pride-vecka varje månad för att snabbare driva på de förändringar som måste till stånd för att hbt-personer ska jämställas med heteropersoner i alla sammanhang.

Och till slut: kom ihåg att respekt och solidaritet börjar hemma. Vi hbt-personer måste bli bättre på att respektera varandras olikheter och förutsättningar, inte bara den här veckan utan i de vardagliga handlingarna. Tillsammans är vi starka!

Tack ska ni ha!

Socialstyrelsen: Lars-Erik Holms invigningstal, Stockholm Pride 2010

I metamorfos-Papilio Machaon

Larven som jag fann idag när jag klättrade runt ute på Smarholmen kommer att bli en Makaonfjäril lat. Papilio machaon.

Makaonlarv

Makaonfjäril

Makaonen är en art av dagfjärilar som hör till familjen riddarfjärilar.
Makaonfjärilen minskar i antal i hela Nordvästeuropa. Innan larven blir en fjäril kommer den att förpuppas (från mitten av juli) för att övervintra.

Jag tror att larven jag hittade, som hade fullt upp att tugga i sig av bladen, kommer att bli en mycket vacker Makaonfjäril.

Wikipedia: Makaonfjäril
Wikipedia: Metamorfos