Den dagen ska komma då svaren inte behövs därför att problemen inte finns och det ska inte dröja så värst lång tid. Tror jag och hoppas jag.”
Magdalena Ribbing , journalist och folkvettsexpert på Dagens Nyheter
Magdalena Ribbings invigningtal (avskrivet) i sin helhet:
Det kom en massa kommentarer när Pride meddelade att jag skulle vara en av invigningstalarna i år.
Många kommentarer var fina och positiva och glada och det var ju jätteroligt för mig förstås. Andra var besvikna, så här: ”Nu förlorar jag respekten för Ribbing när hon ska tala för bögarna.” ...och vad ska man göra åt en sån uppfattning?
Ett par kommentarer tänker jag inte referera. De var långt under grottstadiet, usla okunnigheter om religion, rasism och sex i en bedrövlig röra. Flera kommentarer levererades som ett spydigt fnitter. Såhär: ”Jamen, du är väl inte sån?” Jodå, jag är "sån" -människa, nämligen. Precis som de som frågar och fnittrar. Fast kanske inte likadan människa som de som tar sig rätten att definiera ner och bort andra som inte delar deras känslor och preferenser.
Jag förstår helt enkelt inte det här. Jag fattar inte varför. Jag begriper inte vad andra har med ens frivilliga beslut att göra så länge som det är lagligt och demokratiskt i alla fall.
Nu har ju Pride i Stockholm pågått i långt mer än ett decennium och det är allt större, yvigare och mer glittrande. Ingen undgår Prideveckan ...och det är väl just ett av de syften som är viktigast.
Men, nu när målen är till stor del nådda, när man har samhällets acceptans, kyrkans likaså, då kan man ju fråga sig: ”Varför måste dom som är hbtq-personer visa upp sig …så mycket?” Efter de kommentarer som jag fick så frågar inte jag det längre. Jag inser, som Lars-Erik Holm sa nyss, att det skulle behövas en Pride-manifestation i månaden för att alla skall förstå att alla är människor.
Man kan jämföra med kvinnlig rösträtt eller rösträtt överhuvudtaget, för den delen. Det var inte mer än ett sekel sedan som rösträtten inte alls var självklar. Att få rösta hörde ihop med hårda ekonomiska och andra förbehåll. Allmän och lika rösträtt infördes 1919 och först vid valet 1921 kom de första kvinnorna in i riksdagens andra kammare. Idag är det ingen som ens tänker att den ena eller andra inte skulle få rösta, så att flertalet kvinnor alltså inte fick rösta överhuvudtaget. Det är självklart för alla idag, att var och en oavsett kön, förmögenhet, status och vistelseort, har rösträtt i svenskt riksdagsval så länge man är myndig och svensk medborgare.
Lika självklart kommer det att vara om några decennier, för det kommer inte att dröja ett sekel, det är otänkbart, att män och kvinnor får leva med de partner som de väljer oavsett kön och utan att andra understår sig att tycka att det är fel. Så är det ju inte idag och det vet vi alla och den stora frågan är: ”Varför?" Varför hetsar så många upp sig över andras relationer om de relationerna händelsevis är homosexuella? "Varför?” Något vetenskapligt svar på den stora frågan har varken proffsen eller jag. Men jag har ändå en aning. Det är rädsla det handlar om. Sådan rädsla som kommer av okunnighet som så många rädslor gör.
Allra först måste det ha handlat om rädslan att ens familj inte skulle fortsätta, om, alltså, den skräck att släktet inte skulle föras vidare, nämligen om det inte skulle bli nya barn. För att jorden skulle befolkas ...man kan tänka på Bibeln, måste då varje sexuell relation vara mellan en man och en kvinna med det primära syftet att skapa nytt liv. Det måste ha varit därför som äktenskap ingicks. Utan barn skulle livet ta slut. Och så var det in i våra dagar med äktenskapets mening. Tänk på alla arma kungligheter som har tvingats in i äktenskap förr i tiden, för sin nations överlevnad i monarkins namn. Det handlar om makt.
Kyrkan hakade på. Det var ju lika viktigt för dom, för religionen, att människor gjorde som kyrkan sa till dom. Makt handlar det om där också.
Men om igen: ”Varför?” Vad är religioners budskap? Visst är det kärlek i olika meningar och varför ska kärlek sorteras i man och kvinna i dessa tider när huvudproblemet i världen ändå inte är att jordens befolkning måste öka? Och barn kan man få i alla relationer numera. Så varför pågår motståndet? Okunskap och rädsla. Kyrkan i Sverige och i flera andra kulturer har ju gett upp sitt motstånd -i princip, och samhället också -i princip. Men där ute finns det fortfarande alldeles för många som verkar tro att det är rimligt att både kommentera och fråga om någon som de möter eller hört talas om är homo-, bi-, eller transsexuell. Som det skulle vara en rättighet att ta reda på det. Och en rättighet att fördöma, en rättighet att tycka någonting över huvudtaget om hur andra älskar.
Tänker man en sekund så inser man att det finns inte minsta anledning att lägga sig andras känslor och sexualliv och andras val av partner. Inte förrän man själv aspirerar på någon som sexuell partner. Först då behöver man ju ta reda på om den personen är intresserad eller om det inte lönar sig att kämpa för att fresta personen. Men det brukar ju ge sig rätt så snart.
Men det enkla synsättet som vi ju har då, det gäller inte alltid och det är oförsyntheten som växer i förfärande grad. Många tycker att det är OK att fråga och kommentera och fördöma och allt det där, och överhuvudtaget lägga sig i. Och det vet jag därför att nu har jag svarat på 50.000 frågor från allmänheten i min spalt på dn.se. Och det är klart att majoriteten av frågorna gäller allt möjligt annat angående hyfs och stil på alla plan. Men frågorna om hur man som heterosexuell agerar gentemot homosexuella -dom blir allt fler.
När jag var... för längesen, då var omskrivningen för de i umgängeskretsen som var homosexuella, att dom var ”felknäppta”. Då var det nämligen viktigt att mäns kavajer och skjortor hade knapparna på höger kant och kvinnornas jackor och blusar hade knapparna på vänster kant. Jag kan inte minnas, i och för sig, att det här begreppet var förringande i min familj, det var bara konstaterande. Men så var det inte överallt förstås. Fördomarna blomstrade då som nu på många håll. Men tiden har ju gett unisex företräde. Vem bryr sig idag om på vilken sida av jackan som knapparna syns? Och det är likadant med de flesta av den gamla tidens fördomar; mäns makt över kvinnor, överhetens makt över undersåtarna, har om inte försvunnit, så åtminstone avtagit betydligt. Man måste inte förbli i den krets man har fötts till, man måste inte gifta sig med någon som har samma religion som man själv. Jo, alltså jag vet, det är så att en del kräver det, men det är inte lag i alla fall, att det ska vara så i civiliserade samhällen. Man måste inte ha barn. Man får lov att välja.
Ganska mycket av anpassning till samhället förväntas ju av oss samhällsmedborgare men i samma mån för både homosexuella och heterosexuella. Men helt fel blir det när heterosexuellas majoritet tror att det betyder att de har makt över minoriteten.
Pride har ju makt som tema i år. Makt utövas på många sätt. I alla de här frågorna till mig så ser jag ibland maktbehoven från de som behöver skaffa sig mer självkänsla och inte har något bättre sätt att göra det än att försöka hitta någon att trycka ner. Och det vill de ibland göra genom att göra andras livsstil till något egendomligt, som måste ifrågasättas och fördömas, enbart av det skälet att man inte delar den själv.
Pride är ju en otroligt framgångsrik rörelse. Det är fantastiskt! Och nu har Pride trots allt nått så långt på sin väg att det kanske är dags att vidga gränserna -från att kämpa mot till att kämpa för.
För de fortfarande förtryckta.
För de som lever i trångsynta, kränkande kulturer.
För de som inte vågar berätta om sina känslor.
Nu ska jag till slut citera några typiska frågor och svar, som jag har fått i min spalt, på dn.se. Några kanske ni känner igen.
En fråga är så här:
Hur gör man med en bordsplacering vid en högtidligt middag när det kommer ett gift par av samma kön? Ska de behandlas som ett vanligt gift par eller ska de placeras ihop? En del nogräknade gäster kan ha betänkligheter, skriver frågeställaren.
…och det blir ju ojämnt vid bordet med fler av samma kön.
Då har jag svarat såhär:
Gästerna placeras med en man eller en kvinna som bordspartner, antingen det bjudna paret är två män eller två kvinnor. Dom är inga rymdvarelser. Dom är människor.
Placera dessa två som alla andra och lägg dig inte i huruvida de är homosexuella eller inte. Eftersom det med sannolikhet inte ska förekomma något slags sexuell samvaro vid en formell middag, så spelar det inte minsta roll vilka sexuella preferenser som gästerna har -varken om de är homosexuella, heterosexuella, bisexuella, transexuella, asexuella, impotenta eller något annat.
Om antalet gäster blir ojämnt kan det lika gärna bero på att någon är singel, änka eller änkling och det har så vitt jag vet aldrig varit ett problem vid de mest formella middagar. Så det går att lösa med lite smidighet. Man måste inte krångla till något på grund av människors olika läggning och homosexuella behöver inte heller göra situationen märkvärdigare än vad den är, har jag svarat.
En annan fråga är den här:
En mycket god vän till mig, säger frågeställaren, kom nyligen ut ur garderoben och nu skall han och hans livspartner gifta sig och har bjudit mig. Nu är det så att jag inte är OK med det här. Kalla mig homofob, men jag tycker inte att det är rätt med samkönade äktenskap. Min vän vill att jag ska komma men det tar emot och jag vill helt enkelt inte. Jag är rädd att han kommer att ta illa vid sig och att våra gemensamma vänner kommer att se ner på mig. Vad ska jag säga till honom?
Ja, då svarar jag såhär:
Du kanske skulle fundera på orsaken till din ovilja. Vad gör det dig om två personer av samma kön manifesterar sin relation. Du behöver ju inte bry dig om vilket kön din gode väns livspartner har. Det är inget som du har något med att göra. Och om du har religiösa tvivel så kan du glömma dom för det har ju kyrkan nu bestämt att man inte ska ha.
I de mest officiella sammanhang så bjuds i nutid homosexuella med sina partners precis som heterosexuella , alltså till exempel till sådant som kungamiddag. Det är ingen som ens noterar det som avvikande. Har du vänner som skulle ser ner på dig, som du skriver, för att du går på ett gaybröllop, så kan du överväga om du vill ha sådana vänner. Tackar du nej får du säga till din goda vän som det är; att det är jättetråkigt, men det känns fel, så du måste avstå från att närvara. Som jag ser det så förtjänar en bra vänskap en sann förklaring och har du tur så är din homosexuella vän mer tolerant är du, svarade jag.
Den sista frågan är så här:
Behöver man som homosexuell visa extra hänsyn till omgivningen? Kan man pussas och kramas i andras närvaro när man är i kyrkan till exempel, eller om man går på en större tillställning? Vad säger etiketten? Är det bättre att dra några vita lögner och säga att man har en pojkvän, eller ska man säga som det är fast man vet att folk kan ta väldigt illa vid sig?
…och då svarar jag:
Att både som homo– och heterosexuell ska man vara försiktig med oblyga intimiteter inför andra. Offentliga ömhetsbetygelser bör inte vara sådana att de kan ses som privata kärleksyttringar som hör hemma i sängkammaren. Att ett par håller varandras händer och ger varandra en kort kram, och så, och en lätt kyss, det är accepterat och det gäller oavsett kön. Att kramas alltför länge och alltför hett och att kyssas på riktigt, det ska undvikas av alla par inför andra obekanta. Men att ett par är samkönat idag är ingenting som behöver döljas eller ska mörkas. Homosexualitet finns och har alltid funnits för den delen. Man behöver inte ta hänsyn till att ens omgivning är oinsatt i verkligheten, trångsynt eller rent av korkad.
Att ett samkönat par på promenad, eller bio eller teater håller varandras händer är lika ok som om en man och en kvinna gör det. Att ett samkönat par pussas och kramas intimt under en gudstjänst är lika olämpligt som ett tvåkönat par gör det.
Det här var några exempel på sådana frågor som har kommit till mig och det kommer att bli fler. Det vet jag. Så mycket erfarenhet har jag numera.
Men! Den dagen ska komma då det är tomt på detta slags frågor i min maillåda. Den dagen ska komma då svaren inte behövs därför att problemen inte finns och det ska inte dröja så värst lång tid. Tror jag och hoppas jag.
Tack så mycket. Tack!
Svt/Gomorron Sverige:
Intervju med Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen
och Magdalena Ribbing, folkvettsexpert på Dagens Nyheter
Rapport: Ribbing:"Jag blir förbannad"
Dagens Nyheter: Ribbing invigningstalar på Pride
Svt.se: Folkvettets fanbärare på Pride
Stockholm Pride 2010: presenterar Magdalena Ribbing
Hon är så cool tanten. En vass penna och tanke som hon använder väl. Hej från elisabeth
SvaraRaderaLysande.
SvaraRaderaBenny