Kungen hette Karl XIV Johan och efterträddes av sonen Oscar I och det kristna budskapet hade före år 1850 predikats i Sverige under mer än 1000 år.
Carl Fredrik af Wingård var vid denna tid ärkebiskop och residerade i Uppsala ärkebiskopsgård. Gården var ”ett centrum för mycken omtanke om okunniga, fattiga och sjuka”, men också ett centrum för åtskillig ängslan inför tidens hotfulla frihetskrav.
Sverige var fortfarande ett lutherskt enhetssamhället, men kyrkans dominans höll på att brytas sönder när bildandet av frikyrkor tog sin början. Sveriges första baptistförsamling grundades. Konventikelplakatet som var en förordning från 1726 förbjöd bönemöten i hemmen och användes för att slå vakt om "enhet i religionen" var på väg att avskaffas.
Nu var det efterkrigstid, enskifte och laga skifte. Det var tid för väckelse, tid för folkrörelse. Emigranterna lämnade landet för att "söka lyckan" i Amerika.
Potatisen hade flyttats från rikemansträdgårdarna ut på åkern.
Vaccinet och bättre medicinsk utrustning för barnmorskorna gjorde att spädbarnsdödligheten minskade. Det skedde en befolkningsexplosion, men mest på landsbygden och i städerna började det bli trångt. I mitten av 1800-talet var landets befolkningen uppe i nästan 3,5 miljoner invånare, en ökning på en miljon under 50 år. Medellivslängden för en man var 40,5 år och för en kvinna 44,2.
Industrialiseringen hade sakta men säkert påbörjat sitt intåg och skorstenar började dyka upp i städerna. Då sågs skorstenar och röken som kom ur dom som något positivt, ett tecken på framåtanda, utveckling och välstånd. Men i fabriksmörkret arbetade också barn, superiet var utbrett, ogifta kvinnor var tvungna att ansöka om tillstånd för att bli myndigförklarade och prostitutionen ökade. Abort var förbjudet och illegala aborter var vanligt, då det var en oerhörd skam för en ogift kvinna att bli gravid. Att bli gravid som ogift hade varit något som fram till år 1741 ledde till offentliga skamstraff som kallades kyrkoplikt. Kyrkoplikt innebar att kvinnan tvingades stå på en pall, som kallades pliktpall, längst ner i kyrkan under gudstjänsten. Efter att prästen förkunnat synderskans brott skulle hon erkänna och be om förlåtelse.
Barnauktioner inom fattigvårdens regi förekom. Dessa auktioner hölls vanligtvis på kyrkbacken. Det fanns också gott om tiggarbarn, som om de inte hade blivit inackorderade kunde få tillstånd att gå rotegång. De fick alltså gå runt på gårdarna inom ett rote och tigga mat och tak över huvudet.
Skråväsendet inom hantverket avskaffades och näringsfrihet infördes.
Tyskland och England sågs som förebilder bl.a. vad gällde språk, politik, teknik, vetenskap, kultur och nya idéer. Svenska Akademien grundades. I hovet bröt man gärna på tyska och Stockholms Slott var fortfarande det största huset i Sverige.
En enkel resa med diligens mellan Stockholm och Göteborg tog minst fyra dagar och kostade 16 riksdaler om man ville sitta skyddad från väder och vind annars 12 riksdaler men järnvägsbygget var på gång och snart skulle det första ånglokomotivet"Förstlingen" dyka upp.
Landets befolkning tillhörde fortfarande vid denna tid något av de fyra stånden Adel, Präster, Borgare och Bönder och man tilltalades och bemöttes därefter.
Adels-och prästeståndets representation i riksdagen var oproportionerligt stor jämfört med borgar- och framförallt bondeståndet. Med tiden kom dessutom allt större delar av den svenska befolkningen att stå utan representation i riksdagen. Detta gällde grupper som icke jordägande landsortsbor (torpare, soldater, statare, frälsebönder), bruks- och industriarbetare samt stora delar av den icke adliga medelklassen. Sveriges ståndsriksdag avskaffades först 1865.
Klassklyftan ökade mellan det växande jordbruksproletariatet och de besuttna hemmansägarna. Liberalismens tankegångar började få fäste och alltmer märkbar blev kampen för demokrati och rättvisa.
För att få kontroll på den växande och alltmer politiskt medvetna bondeklassen som många upplevde kunde utgöra ett hot mot samhället genomfördes vid mitten av 1800-talet olika sociala reformer.
År 1842 infördes allmän folkskola och skolplikt för alla. Staten skulle från och med nu ta ansvar för undervisningen och varje sockenförsamling ålades att starta obligatorisk skola för alla barn mellan 7-13 år. Den socken som behövde ekonomisk hjälp för att driva skola och hålla avlönad lärare/präst erbjöds visst bidrag. Vänner av upplysning betraktade detta som ett steg i rätt riktning men de oroade sig också för landets framtid då de ansåg att staten höll skolan på svältkost.
...de konservativa samhällsbevararna undrade mest vad det skulle tjäna till att utbilda de fattiga.
Söndagsskolan före år 1850
Ordet söndagsskola kan man finna i diverse tidningar och protokoll långt före år 1851.
I äldre protokoll från bl.a. sockenstämmor träffar man då och då på ordet "söndagsskola" eller "sabbatsskola". Men denna tidens söndagsskolor var dock annorlunda och begreppet mer mångtydigt i jämförelse med den frivilliga söndagsskola som vid mitten av 1800-talet dyker upp i samband med frikyrkorörelsen. Frikyrkorörelsens söndagsskola är alltså som en historisk företeelse något helt annat än det borgerliga samhällets allmänna skolväsen och något annat än en prästmans obligatoriska katekesundervisning som syftade till att bereda ungdom till nattvardsgemenskap i någon viss församling.
I ”Tidsskrift för lärare och uppfostrare” , den andra årg. fjärde häfte år 1848, publicerades en översikt över folkundervisningens tillstånd i riket som nämner att år 1847 undervisades 9.614 pojkar och 8.815 flickor i rikets samtliga söndagsskolor.
I en artikel i ”Ny Tidsskrift för lärare och uppfostrare” från år 1851 lämnar skoladjunkt C.E. Wallander en redogörelse för Stockholms tjugo Söndagsskolor där han delar in dem i fem grupper: 1) två stavareklasser, 2) tio katekesskolor, 3) fyra hantverksskolor, 4) tre borgareskolor och 5) svenska slöjdföreningens skola –alltså alla kallades för söndagsskola då de hölls under Söndagen.
Katekessöndagsskolan
År 1850 fanns ca. 400 pojkar och flickor inskrivna i Stockholms tio katekes-sönddagsskolor. Alla var över 15 år och de flesta "till ålder komne och ej sällan oartade". Katekesskolan bekostades av samfundet pro fide et christianismo (Sällskapet för tro och kristendom grundad 1771) och var i första hand tänkt för de som hade alltför bristfälliga kunskaper för att kunna konfirmeras och därför inte fick tillträde till nattvardsbordet. Det handlade också om att lära sig Gudsfruktan och lydnad mot Kungen och lagen. Det är nog den skola som mest liknar den frivilliga söndagsskolan då dess schema upptog de tre ämnena: innanläsning, katekes och biblisk historia. För att få undervisa i katekes-söndagsskola var läraren tvungen att ha folkskollärarexamen. Katekesen som läromedel avskaffades i skolans undervisningsplan år 1919.
Söndagsskolan i Riseberga
Prosten Christian Schönbeck beskrev år 1815 en slags söndagsskola som hölls för både fattig och rik utan avgift för att alla skulle få lära sig läsa i Riseberga socken:
”Uti en vidsträckt socken som Riseberga skulle icke någon på bestämt ställe inrättad skola tillvägabringa fullkomlig nytta. Av denna orsak undervisas ungdomen uti ambulatoriska skolor. Detta medför olägenheten att, att de fattige, som ej hava tillfälle att i omgång underhålla skolmästaren och barnen, saknar den fördel, som en ständig skolinrättning förskaffade. Att i någon mån avhjälpa denna olägenhet är i senare åren öppnad en söndagsskola som hålles i kyrkan på den från annan gudstjänst lediga tiden. Den fattiges barn såväl som den rikes mottagas här utan alla avgift och undervisas i renläsning, varvid begreppet genom en enfaldig ordförklaring väckes, samt vidare övas i kristendomskunskapen.”
Risebergas söndagsskola tillkom alltså 30 år innan riksdagen beslutade om varje sockens skyldighet att anordna en folkskola.
Amelie von Brauns söndagsskola
Fröken Amelie von Braun höll söndagsskola någon gång under 1840-talet i Karlshamn. Skolan som var för fattiga vuxna och halvvuxna flickor hölls igång under ca.9 år. Om undervisningsmetoderna och platsen för den vet man inte så mycket, men en lektor Rosengren ger i krönikan "Karlshamns historia III:1949" följande beskrivning av Amelie von Brauns söndagsskola :
”För värnlösa och fattiga barns vård och uppfostran upprättade hon i av år 1849 en anstalt, inrymd i en byggnad i stadens grannskap. Under 9 år höll hon en söndagsskola – den drevs stundom också om vardagar – för fattiga flickor, dem hon även sökt uppfostra till arbetsamhet och snygghet. Med stöd av vunnen erfarenhet kom Amelie von Braun till den övertygelsen, att hon med sin läggning var kallad att arbeta bland allmogen och att hon mindre lämpade sig som lärarinna för små barn.”
Amelie von Brauns söndagsskola upphörde, mot hennes vilja, oklart varför, men hon skriver om det i ett brev till en vän:
”Jag ser detta dels som en kärleksaga ifrån Herren, dels som en vink, att min tid här varit förbi, och att mitt ringa arbete här blott varit liksom ett andligt övningsläger för ett verkligt Herrans krig. Dessutom är mig icke given den sköna gåvan att synnerligen inverka på barn. Det är mig genom Guds nåd lättare att tämja vilddjur än att plåstra små sargade lamm!”
Mathilda Foys söndagsskola
Mathilda Foy var dotter till den engelska konsuln i Stockholm som under en personlig frälsningsupplevelse vid 30 års ålder fick ett uppdrag av Gud att starta en söndagsskola. Året var 1843.
Mathilda berättar följande i ett brev som publicerades i ”Förr och Nu” år 1872:
"En av mina vänner öppnade först en i Storkyrkans församling, jag strax därefter en i Maria; men ack vilket eländigt försök! Prästerna gjorde också snart slut därpå. Det var då dem ännu för mycket, att fruntimmer blandade sig i sådan verksamhet. `De fattiga äro alltid när eder´, kom då i mina tankar och jag började gå i kojorna. Där gav Herren mig mycket uppmuntran. I Stockholm rådde på den tiden mycken hätskhet mot ordet, särdeles när det blev fruktbärande. Förfärligt stränga domar uttalades då mot Rosenius, mot Hamberg, mot Jonzon och Elmblad.”
Det fanns såklart fler pionjärer som bröt mark för söndagsskolans planteringar i vårt land men dessa kommer jag inte berätta om här, för då kommer jag aldrig fram, utan går nu istället vidare till år 1851 –begynnelseåret för en ny svensk söndagsskoleepok där jag hört berättats att: ”Mästarens heliga ärende till barnen på ett speciellt sätt träder i förgrunden”.
Söndags-Skolan.
En Skola känner jag som trifs,
hur och må bli de andras öden;
der Vexelundervisning drifs,
men – mellan lifvet blott och döden.
En himlens Monitör är der,
hvars röst bland barnen ypperst gäller;
från Zion Sångarskalan är,
och från Sinai hans tabeller.
Hur skönt att stafva deruppå
och göra Läraren till viljes,
och lägga hop hvad vi förmå,
tills det blir julof och man skiljes.
Man går ej ur den skolan ut,
i verlden, men i andra verlden,
ty Lärarns varning tar ej slut
på denna sidan himmelsfärden.
Hans lära är för Höst och Wår,
och stundom varnar, stundom lockar,
han andas varmt på silfverhår,
och kyler dina gyllne lockar.
Det ges ej högre lära spord
inunder eller öfver solen.
Lyss derför till hans Fadersord,
Du Söndagsbarn i Söndagsskolan!
T-r.
Esaias Tegnér, publicerad i Jönköpings Tidning den 6 november 1830
VAd intressant!
SvaraRadera