Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara-Förord

Jag besökte en vän, nu i veckan, som är bofast på Hönö. Vi gjorde aldrig något besök i konferenstältet utan hamnade efter en god lunch i en liten butik med antika och begagnade prylar. Vi hittade bokavdelningen och i hyllan märkt "religion/kristendom" gjorde jag enligt mina mått mätt ett fynd. Jag plockade fram en bok på 448 sidor med titeln "Svensk Söndagsskola genom 100 år - en krönika i ord och bild". Något fuktskadad i översta delen av bokryggen men i övrigt i utmärkt skick. En tidskapsel för endast 10 kr, vilket min vän betalade då vi fick mängdrabbat- 3 för en tjuga. Lyckliga jag.
Boken gavs ut år 1951 av Svenska Söndagsskolrådet och de till detta anslutna kyrkorna och trossamfunden som en del i firandet av 100-års minnet av Söndagsskolan. Nämnda medverkande i översikter är från följande "missionsorganisationer": Svenska Kyrkans Diakonistyrelse, Evangeliska Fosterlands-stiftelsen, Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige, Fribaptisterna, Svenska Missionsförbundet, Internationella Frälsningsarmén, Helgelseförbundet, Svenska Alliansmissionen, Svenska Frälsningsarmén, Bibeltrognas Vänner Pingstväckelsen och Örebro Missionsförening. Boken är en översikt över Söndagsskolans framväxt och varande mellan åren 1851-1951, men man tittar även tillbaka på företeelsen som kom att bli det som vi numer tänker på som Söndagsskolan före tiden 1851.
Boken är fylld av diverse tidningsartiklar ur olika kyrko/frikyrkotidsskrifter mellan åren 1851-1951, nyheter, större och mindre notiser både nationella och internationella.
Med tanke på den diskussion som på vissa håll pågår som berör den "postkristendomska generationen" och som påstås vara en generation som nu utmanar den traditionella kyrkan, en generation vilken jag själv bör tillhöra då jag är 70-talist, vill jag gärna ta reda på varifrån detta påstående och tillhörande antaganden har sin grund. Jag känner mig kritisk mot hur begreppet postkristendom används (i vissa antaganden från kyrkligt håll om begreppets innehåll och generation) och vill därför försöka bilda mig en uppfattning om varför jag känner så och hur det var ställt i våra kyrkor och samfund och med generationerna som verkade innan den postkristna människan slog upp kyrkporten och tog ett kliv ut i världen.
Var det så mycket bättre förr egentligen? Några gårdagens kyrkonotiser kanske kan ge mig en ledtråd om varför jag ibland upplever att grenverket verkar något missnöjda eller oroade över frukten. Kan det bero på rötterna? Andra frågor jag grubblar på i detta handlar om hur mycket hänsyn bör tas till det som kallas klassisk kristendom och tradition och vilken klassisk period och inom vilka områden då? Värjer sig verkligen den postkristna människan mot ansvarsfulla relationer och vad är det då för slags relationer som avses i detta påstående? Vad är alternativet till globalisering (mjuka eller hårda frågor tex kultur, informationsutbyte eller ekonomi) och sekularisering? Vem har tidigare dragit nytta av religionsfriheten och varför har då en del kyrkliga företrädare med släktrötter i denna frihetskamp så svårt att acceptera andras religiösa frigörelse? ...och var tog alla de 1000-tals präster, missionärer, missionsledare och kristna publicister vägen som drevs upp i våra söndagsskolor? Fullföljde dom sitt verk för att sedan slå sig till ro eller har dom misslyckats? Jag tror inte dom har misslyckats, men jag tror dom varit mindre bra på att följa upp sitt arbete och nu har det blivit ett såpass stort avstånd mellan generationerna att närhet och deltagande har ersatts av antaganden om varandra och kanske en viss misstro från båda håll.

Jag kommer i några blogginlägg under sommaren att lägga ut tidningsnotiser ur denna 100-års krönika över söndagsskolan -den syn på hem, skola och samhället som frikyrkopressen har förmedlat under ett sekel. Jag kommer att dela in det i perioder om 10 år med början år 1851.

Förordet till krönikan Svensk Söndagsskola genom 100 år (i sin helhet)
Av alla frivilliga och oavlönade lekmannaföretag på det religiösa området i vårt land är utan all tvekan söndagsskolan det förnämsta. Detta står klart både för historikern och för granskaren av den dagsaktuella situationen i den kristliga verksamheten.
I år firas ett viktigt sekelminne i söndagsskolans historia i vårt land. Skälen därtill framgå av de historiska glimtarna i detta bokverk. Där finner man också, att ordet söndagsskola icke var okänt i Sverige före 1850-talet, men denna äldre "söndagsskola" var egentligen ett inslag i folkundervisningen och ett komplement till folkskolornas vardagsläsning. Söndagsskola såsom uteslutande frivillig kristendomsundervisning hade emellertid också börjat hållas i enstaka fall före år 1851, såsom nedan påvisas, men det skedde mycket sporadiskt och var mycket sällsynt.
Med året 1851 inträder ett nytt skede, då kretsarna kring den store lekmannapredikanten C.O. Rosenius började att målmedvetet upptaga denna verksamhetsform på olika håll. Det var den växande religiösa folkväckelsens lekmannakrafter, manliga och kvinnliga, som i denna verksamhet funno ett utlopp för sitt kristliga nit. Nu blev söndagsskolan en privat kristendomsskola i väckelsens tjänst, och den stod under starkt inflytande från det anglo-amerikanska kyrkolivet.
Det var icke underligt, att denna nyhet icke gärna accepterades av det svenska prästerskapet. Dels hade denna skolform sina förebilder i den "reformerta" världen, dels bars den i vårt land upp av "läseriet" och dess främsta företrädare. Av samma anledning hade många inom kyrkan vänt sig emot nykterhetsföreningarna. Men några präster deltogo dock i dessa nya rörelser. Framförallt kom söndagsskolan att möta motstånd, därför att den i denna nya och framgångsfulla form sköttes av den vaknande religiösa lekmannavärlden. På sina håll ogillade man t.o.m. att den växande folkskollärarekåren nu hade börjat bliva folkets kristendomslärare i långt högre grad än prästerskapet. Så mycket mindre kunde man förlika sig med att frihetskrävande hantverkare, bönder, affärsmän och kvinnor från olika livsområden skulle ta hand om en så omfattande kristendomsundervisning. På så sätt kom själva begreppet söndagsskola att under årtionden få något för strängt kyrkliga kretsar misstänkt över sig. Svenska kyrkan har emellertid under det senaste halvseklet ryckt fram även på detta område, såsom nedan visas.
Här skall intet försök göras att värdesätta söndagsskolan eller att ange resultat av hundra års religiöst inflytande genom den. Men i varje fall må man erinra sig, att denna frivilliga skolform i generation efter generation haft miljoner svenska barn under sitt inflytande. Icke mindre betydelse har den haft för väldiga ungdomsskarors övning och skolning såsom undervisare och handledare för barn. Ur söndagsskollärarnas kretsar har predikanter, missionärer, missionsledare och kristna publicister framträtt i tusental. I de svenska hemmen har söndagsskolan varit en andlig makt på flera sätt.
Det är i medvetandet härom, som Svenska Söndagsskolrådet och de till detta anslutna kyrkorna och trossamfunden velat fira 100-årsminnet. Som ett led i detta firande bör detta bokverk ses. Det har kostat mycken möda och stora uppoffringar, och det har givetvis sina brister. Urvalet är inte lätt, vare sig när det gäller själva söndagsskolsaken under ett helt sekel eller när det gäller den historiska miljö, i vilken söndagsskolan har växt upp. Vi har strävat att objektivt och allsidigt ge det bästa, men bristerna äro vi medvetna om. Vi veta dock, att detta bokverk skall bli ett bestående monument, rest av söndagsskolans vänner vid den milstolpe, som sekelgränsen utgör.

Uppsala och Stockholm i maj 1951
Redaktör och Redaktionskommitté
George Fridén, Gunnar Westin, Olof Hammar, Knut Lagerstedt

Noterat: Jag har enligt redaktionskommittén lyckats komma över en bit kyrkligt bestående monument. Där ser man, nu i händerna på en 70-talist.