Att leva i en skugglik närvaro

Den 5 mars 2008 publicerade tidningen D en debattartikel av en anonym skribent "I Hans Fotspår".

Det har alltid funnits homosexuella i frikyrkan
________________________________________
Publicerad: 2008-03-05 06:00

Vi homosexuella har alltid funnits i frikyrkan. Ta en titt så ser du dem i din frikyrkoförsamling. Den dedikerade ungdomsledaren som dina barn ser upp till, den äldre ungkarlen som vigt sitt liv till församlingen. Den brinnande unga predikanten på estraden som lever singel trots sin uppenbara attraktionskraft på kvinnor. Vad de har gemensamt? De är homosexuella, men utan en plats att dela sina tankar och den kamp det kan innebära att vara kristen och gay.
Av de senaste dagarnas artiklar och kommentarer i Dagen får man intrycket av att många tror att Sveriges frikyrkoförsamlingar är kliniskt rena från homosexuella människor. Så är det naturligtvis inte, långt därifrån. Det är sant att många som växt upp i frikyrkan har upptäckt att det inte fanns plats för dem och sedan har lämnat. Ofta har de tagit avstånd från kyrkan och i värsta fall också sin gudstro.

Dock finns det nog många kvar som jag. Människor som väljer att dölja delar av sig själva för att de skulle diskvalificeras för tjänst i Guds rike om deras läggning var känd. Så vi gömmer oss och hanterar det på olika sätt.

Någon lever i celibat, och kanaliserar sitt behov av att ge kärlek och omtanke in i arbete i församling och annat. Någon gifter sig i ett försök att bli "botad", skaffar familj och hela frikyrko-kitet. Sedan brister allt när år av livslögner faller samman.

Någon klarar inte avhållsamheten utan söker tillfälliga kontakter när längtan efter närhet blir för stor, och brottas sedan med ångesten över sina snedsprång.

De flesta av oss vill förmodligen inte ­associeras med "gay-rörelsen". Det man ser på tv och i tidningar när det rapporteras från Pride och liknande event är en dekadent värld som vi inte är en del av (vilket förmodligen gäller 90 procent av alla homosexuella).

Vi är Jesu efterföljare som vill tjäna honom på bästa sätt, vara hans utsträckta händer till världen, precis som du.

Jag har länge undrat över frikyrkans förmåga att vara "bibeltrogen" när det gäller vissa saker, men välja bort andra. Till exempel väljer vi i mångt och mycket att bortse från Paulus ord om kvinnans plats i församlingen och ursäktar det med att det var en annan kultur. När det gäller de tre ställen i Nya testamentet som rör homosexualitet i vår översättning "bokstavstolkas" de och görs till stridsfrågor. Jag tänker inte gå in i någon teologisk diskussion här, men bara det att termen "homosexuell" etablerades av tyska forskare på 1800-talet gör att vi kan utgå från att det Paulus skriver om i Romarbrevet inte är en ömsesidig kärleksrelation mellan människor av samma kön.

Med tanke på hur stor skiljefråga homosexualitet blivit i modern kristenhet så är Jesus märkligt tyst om det hela. Däremot har han en hel del att säga om rikedom, kärlekslöshet och egoism, men det är vi i stället märkligt tysta om.

Jag har de senaste åren lärt känna många i samma situation, de flesta i USA. Jesus måste gråta över de historier jag fått höra, om människor vars liv slagits sönder när de berättat hur det ligger till.

Själv har jag de senaste åren berättat för ett fåtal vänner, alla frikyrkliga. Responsen har varit positiv och kärleksfull, jag tackar Jesus för att bördan lättats betydligt.

Som en konsekvens av att förhållandena är som de är får denna insändare vara anonym. Det är mindre viktigt vem jag är, men jag vill ge röst åt oss som finns i frikyrkan i alla sammanhang, från predikostol till vaktmästare. Det är inte omöjligt att du mött mig på någon estrad någon gång, i tjänst för Jesus. Kanske har vi fått be tillsammans eller lovsjunga den Gud som säger "Den som kommer till mig ska jag inte visa bort". Jag är ganska säker på att om mitt namn stod här under skulle jag inte längre få möjlighet att utföra Guds verk på det sättet jag gör i dag. Så jag gömmer mig nog ett tag till, tillsammans med många andra.

"I Hans Fotspår"
_______________________________________

Jag funderar på hur många hbt-personer som finns i våra kyrkor och som växt upp där på samma sätt som jag. Jag funderar på hur många vi är som gömmer sig och hur många vi är som känner oss svikna.
För mig är det viktigt att människor som inte är hbt hjälper oss att ge oss en röst. Ibland tänker mycket på dom som backar upp oss. Dom får också ta smällar och dom gör det för oss. Dom hade kunnat låta bli. Dom här personerna finns i alla våra samfund oavsett samfundens inställning i hbt-frågor. Jag vet inte hur många dom är heller. I dessa människor finner jag kyrkans trovärdighet.