Berättelsen om Pierre Seel

Under 1930-och 1940-talen, blev över 100,000 män arresterade av de Nazistiska myndigheterna misstänkta för homosexualitet. Många av dom tvingades bära den rosa triangeln. Idag är den rosa triangeln en Pride-symbol.

Fransmannen Pierre Seel sägs vara den sista överlevaren av Förintelsen som var öppet homosexuell. Forskare tror att det inte kan finnas mer än 10 homosexuella överlevare kvar i livet. Seel dog 2005, 82 år gammal.

Pierre Seel föddes den 16 augusti 1923 och var den yngsta av fem söner i en välbärgad katolsk familj i Haguenau i nordöstra Frankrike. I de sena tonåren började Seel söka sig till Alsaces och Zazous gaykommunitet. Han hade svårt för att acceptera sin homosexualitet och trodde själv att hans homosexualitet hade orsakats av den hårda katolska moralen i hans familj som förbjudit honom att visa intresse för flickor i hans tidiga tonår.
År 1939 när Seel var i parken le Square Steinbach som fungerade som en mötesplats för homosexuella blev han bestulen på sin klocka. När han senare anmälde stölden hos polisen blev han uppskriven på en lista över homosexuella.
Den 3 maj 1941 arresterades Seel. Han var 18 år. Han misshandlades och blev våldtagen med ett trästycke. Han överlämnades därefter till stadens fängelse för vidare transport till koncentrationslägret Schirmeck-Vorbrück ca 30 km väster om Strasbourg. Han fick en blå symbol fastsydd på sin uniform som markerade att han var en katolsk anti-social fånge. Den rosa triangeln användes inte i Schirmeck.
Seel berättade senare: ”Det fanns ingen som helst solidaritet med de homosexuella fångarna. Dom tillhörde det lägsta kastet. Andra fångar brukade använda dom som måltavla.”
Seel berättar hur vakterna släpade ut en god vän till honom- en homosexuell 18-åring på fängelsegården. Dom slet av honom hans kläder, satte en hink över hans huvud och släppte hundarna på honom som slet honom i stycken framför ögonen på de andra fångarna. Den 6 November 1941, efter månader av svält, misshandel, våldtäkter och tvångsarbete släpptes Seel fri och fick tyskt medborgarskap. Han beordrades att tiga om allt han varit med om och var tvungen att dagligen visa upp sig för Gestapo.

I mars 1942, tvångsrekryterades Seel till militärtjänst och i oktober 1942 blev han soldat i Wehrmacht . Under de kommande åren var han krigsplacerad runt om i Europa.
Under våren 1943 blev Seel skickad till Pommern, där en del av den polska befolkningen blev naturaliserade av tyskar, en del av den polska intelligentian blev internerad i koncentrationslägret Stutthof och/eller dödade, eller förflyttade från området. Henrich Himmler såg Pommern som ett drömsamhälle där en ny arisk en ras skulle avlas fram för det Tyska riket efter nazisternas standard. Seel stannade bara i Pommern ett kort tag.
Han skickades till ryska fronten där han deserterade till ryska trupper som han följde med västerut. I Polen blev han arresterad och hamnade bland en grupp fångar som blivit frisläppta ur ett koncentrationsläger av Röda Korset. Gruppen skulle transporteras hem till Frankrike och Seel kom tillbaka till Paris den 7 augusti 1945.

När Seel var tillbaka i Mulhouse, förstod han att han skulle bli tvungen att ljuga om vad han varit med om, och som många andra ljög han också om varför han hade deporterats. Seel berättar: ”Jag hade redan då börjat censurera mina minnen, och trots mina förväntningar och föreställningar om ett lyckligt återvändande så förstod jag att den Sanna Befrielsen bara var för andra.”

Efter kriget försökte Frankrikes regeringschef och President Charles de Gaulle göra sig av med de anti-semitiska lagarna och rensa upp i strafflagen men paragraf 175 som rörde homosexuella relationer fanns kvar till år 1982 (-94).
Den homofobiska atmosfär som rådde under 1940-1960-talen och den ökande brottligheten med homofobiska motiv skapade en rädsla bland de återvändande homosexuella vilket ledde till att de stigmatiserades. Seels familj var negativt inställd till homosexualitet och undvek att tala om saken och hans gudfar gjorde honom arvlös.

Seel började arbeta i ett tygvaruhus och grundade en organisation som delade ut mat och kläder till behövande familjer.
Han försökte ”komma till rätta” med sin homosexualitet och träffade genom en äktenskapsförmedling en spansk kvinna som han gifte sig med den 21 August 1950. Han berättade inte för sin fru att han var homosexuell. Dom fick två söner och en dotter.
Seel plågades av skam över sitt dubbelliv som homosexuell. År 1978 separerade han från sin fru och började arbetade för ett försäkringsbolag.
Samma år lyssnade han till en debatt i den lokala bokhandeln som lanserade den franska upplagan av ”The Men with the Pink Triangle” av Heinz Heger. Mötet med andra homosexuella under debatten i bokhandeln ledde till att han kom med i föreningen David och Jonathan-en förening för kristna homosexuella män och kvinnor.

År 1982 när biskopen av Strasbourg Leon Elchinger gjort homofientliga uttalanden och påstått att homosexualitet är en sjukdom, gick Seel ut ur garderoben och skrev ett öppet brev till biskopen som publicerades den 11 december i Gay Pied No 47. I detta fick han stöd av sin förra fru och barn. Samtidigt började han processa för att få överlevandekompensation från staten. Han fick under denna tid ta emot flera dödshot och efter att ha deltagit i ett TV-program blev han misshandlad. Catherine Trautmann som då var Strasbourgs borgmästare och senare kulturminister vägrade att skaka hand med Seel under en minnescermoni.

År 1994 publicerade Seel sin bok ”Moi, Pierre Seel, déporté homosexuel” (I, Pierre Seel, Deported Homosexual) och år 2000 gjordes dokumentärfilmen Paragraph 175 som bygger på Seels berättelse. Seel fick ta emot en stående ovation vid premiären på Berlins Filmfestival.
År 2003 fick Seel till slut ett officiellt erkännande som offer för Förintelsen och i april 2005 sa president Jacques Chirac i ett tal under Förintelsens Minnesdag: "I Tyskland och Frankrike fanns det män och kvinnor vars liv ingen brydde sig om. Jag tänker på de alla de homosexuella som blev förföljda, arresterade och som deporterades”.

Sina sista år levde Pierre Seel ihop med sin partner Eric Feliu i Toulouse.

Bra artikel i The Washington Post (dec 2005): Pierre Seel Dies, Bore Witness to Nazi Torture of Gays