Ordspråk och sånt där klurigt

Ibland kan jag sitta och klura på ett ordspråk i timmar. Första gången jag läste ordspråket: "Kasta inte sten i glashus" så tänkte jag: "Vilken onödigt idiotisk upplysning. Det begriper väl vem som helst att man inte skall kasta sten i ett växthus... typ. Glaset går sönder och man kan skära ihjäl sig." Ett annat ordspråk jag har brottats mycket med är "Köp inte grisen i säcken." Men man köper ju inte gris i säck. Bacon finns vakuumförpackade på Hemköp. Ett till: "Bättre en fågel i handen än tio i skogen." Ganska knepig åsikt. Fåglar bör ju vara bland träden. En fågel i handen brukar vara en skadad/sjuk fågel eller en tam undulat.
I Bibeln finns det en hel ordspråksbok. Det är väldigt spännande och utmanande att läsa. Ofta brukar jag brukar slå igen ordspråksboken med en massa nya frågor, men jag anser inte att mina frågor behöver vara fel alltid.
Det som är självklart för en person, behöver inte vara det för en annan. Det finns inte en rätt väg till förståelse, det finns flera. Om man tror och lever efter att det bara finns en väg och gör det till allas norm och lag då riskerar man att göra andra i sin omgivning funktionshindrade. Målet kan vara ett men vägen dit kan vara många.

Laleh - Simon Says

"Följ mig." säger Jesus. Om Jesus befinner sig i centrum bör han ju vara synlig för alla men vi ser honom ur våra olika perspektiv och från olika avstånd. Jag kanske närmar mig honom bakifrån, någon annan kanske går emot honom framifrån. En sak som jag tycker är bra med Jesus är att han har all tid i världen. Han vet att våra vägar ser olika ut, att en del måste gå genom både eld och vatten och igenom en himla massa tvivel för att nå fram. Ibland undrar jag om inte strävan att nå fram till Jesus och hur många vi lyckas få med oss är mer viktig för oss människor än vad det är för Jesus/Gud. Gud vet ju egentligen redan vilka vi är och vad vi vill. Inte en enda sparv kan falla till marken utan att han ser det. Han har en överblick som ingen av oss har.
En del fokuserar mycket på vägen och säger att det bara finns en rätt väg. Det kan då innebära att jag som kommer mot Jesus bakifrån behöver gå en omväg och ställa mig bakom och följa den som påstår sig vara gå på rätt väg. Sen kan den som jag följer känna sig nöjd då den inte bara har lyckats nå fram till Gud ensam utan har med sig en hel flock "troféer" att lämna över till Gud. Men tänk om jag lika gärna kunde ha nått fram till Gud från platsen som jag utgick ifrån från början, tänk om jag har folk bakom som har tagit rygg på mig? Så säger någon att det kommer gå illa om jag inte anpassar mig, för jag är inte på rätt väg. Beroende på vem det är som har tagit sig tolkningsföreträde, påstår sig veta vilken väg som är rätt eller sitter i det tuffaste tåget kan min väg bli betraktad som felaktig och dessutom kan min väg anses vara en väg som leder andra på villovägar. Jag ser inte det hotfulla i att ta en annan väg och komma från ett annat håll. Jesus förändras ju inte om jag försöker nå honom bakifrån eller framifrån. Jag ser ju honom också men kanske från ett annat håll ibland.

Jag läste idag ett inlägg på equmeniaordförandes blogg om församlingars bekymmer om medlemsantal, statistik och fick ett tips om en bok som berättar om någon som fick barn i kyrkan att lära sig se sig själv som lok som skall försöka haka på så många vagnar som möjligt (tävlar?). När jakten på fler medlemmar känns så där utstuderad så känner jag mig inte hemma alls. I en sådan kyrka vill jag nog inte vara med i. Jag har inte läst den där boken som equmeniaordföranden bloggar om och jag har inte kommenterat inlägget heller. Kanske har jag missuppfattat det på samma sätt som jag kan missuppfatta ett ordspråk eller kanske har jag dragit för snabba slutsatser eller så har jag ingen tävlingsmentalitet.