... för "Hur ska den som inte i sin egen närhet mött några kristna homosexuella kunna tro att samkönade relationer i vår tid är något annat än de perversioner man läser om i Romarbrevet?" frågar Larsåke W Persson, pastor i SB och lärare på THS, i ett inlägg i Sändaren: Levande möten bättre än textstudier.
"Fyra ledamöter i SMK:s kyrkostyrelse skriver i Sändaren 6/2010 att de inte vill hindra ”vissa människors möjlighet att få ingå äktenskap i sin församling och med sin pastor”.
Jag läste och tyckte mig plötsligt förstå varför frågan om samkönade vigslar blivit så infekterad. Den verklighet de fyra beskriver är nämligen enligt min bedömning okänd på de flesta håll i våra samfund.
Att kunna ”erbjuda vigsel i den kontext människor lever” tror jag många finner naturligt. Att göra det som en tjänst till människor som inte tidigare funnits med i församlingskontexten är en annan sak.
Därför är det mycket begärt att medlemmar som inte tidigare har erfarenhet av att möta och fira gudstjänst tillsammans med kristna homosexuella ska känna sig mogna att fatta beslut om samkönade vigslar."
------------------
Nu är det ju så att medlemmar i våra församlingar skaffar barn och att en del av dessa barn är hbt och kommer att växa upp i samma församlingskontext som sina föräldrar. Larsåke påstår att hbt-personer inte har funnits med i församlingskontexten tidigare... för är det så att om vi inte ger oss till känna med ett "Hej, jag är homo!" så finns vi inte och finns vi inte är församlingen kliniskt ren från hbt-personer, eller?
Vidare:
"Vad vi behöver är att få del av vardagsnära vittnesbörd — i vår egen kontext — om hur det är att själv vara homosexuell och av att ha anhöriga och vänner som är det.
Ett högt pris
Säkert är det inte helt lätt att träda fram och tala i egen sak. Som i alla förändringsprocesser får pionjärerna betala ett högre pris än efterföljarna. Men någon annan väg än att vår egen tids kristna homosexuella blir mera synliga i vår gemenskap tror jag inte är framkomlig."
------------------
Kristna hbt-personer har redan betalat ett alldeles för högt pris och det borde ni veta så många decennier som frågan om samkönat äktenskap, medlemstillhörighet och ordination har diskuterats.
Stockholms stifts och världens första öppet lesbiska biskop Eva Brunne säger i en aktuell intervju:
-Jag har genom åren blivit inbjuden till många samtal och debatter på temat "Är homosexualitet rätt eller fel?", och kände till slut att jag inte längre ville försätta mig i situationen att man skulle diskutera om jag är rätt eller fel. Man skulle aldrig bjuda in en svart människa och diskutera "Är det rätt att du är svart?". Det handlar ju inte om åsikter, utan om människor, och då kan man inte hantera ett samtal på det sättet.
Apropå det sk "goda samtalet".
Dagens boktips till alla som vill veta mer om komma ut-processen som hbt i en kontext där det finns människor som anser att homosexualitet är perversion:
KOMMA UT - berättelser från garderoben, av Anders Öhrman.
Du menar att människor oavsett sexuell tillhörighet verkar ha svårt med sin inlevelseförmåga? Min erfarenhet säger mig att inlevelseförmågan oavsett vad, verkar försvåras när människor är rädda. Frågan är vad man behöver vara rädd för.
SvaraRaderaErica! Jag tror du hann kommentera rubriken innan jag skrivit hela inlägget? Det är inte min åsikt utan Larsåkes...
SvaraRadera/Ingela
Ja, så var det nog. Jag såg ingen övrig text förutom överskriften! ;-D
SvaraRaderaJag ser det så här; församlingskontexten måste göra det möjligt för människor att vara dom de är. Det är ju fullständigt absurt att man "kräver" av en , i kyrkan på många sätt, utsatt grupp att visa sig. Det talar mot all sund självbevarelsedrift att kliva fram när man vet på förhand att det som vanligen brukar möta Hbt-personer i den här typen av kontexter är rädsla och/eller fördömelse. Med några undantag bör tilläggas.
SvaraRaderaNej fram för att icke fördömande församlingsmedlemmar "kommer ut" som icke fördömande först. Hur ska vi annars veta att dom är lika fantastiska som dito utanför kyrkan?
Larsåke har både rätt och fel... Visst är det så att många tror att de inte känner någon homosexuell (fast de kanske suttit granne i kyrkbänken i åratal med någon som är gay), och att det är betydligt svårare att vara kategorisk när det gäller ens vänner...
SvaraRaderaMen man kan inte begära att folk ska bli fanbärare. För åsikter och ideologier, ja. Men inte för något man ÄR...
Kanske är det vi som är hetero som borde bli fanbärare istället - för åsikten/ideologin att man ska kunna leva fritt och öppet i församlingen...
Ett problem som jag ser med resonemanget är faktiskt heteronormativiteten. Vi ser oss omkring i församlingarna med hetero-glasögonen på och det gör att vi inte ser som vi borde. Och då blir väl situationen den som Larsåke W beskriver. Det här är lika allvarligt som könsrollsstereotypa mönster och sexism - precis när vi ska välja till styrelsen i församlingen så ser vi plötsligt bara män. och lika allvarligt som rasism - goa invandrarfamljen i församlingen får gärna bjuda på sin exotiska mat men blir inte heller invalda i styrelsen. Jag tror att man bemöter sådana begränsande glasögon bäst genom ett medvetet samtal. Vi har ju jobbat med MOD, mångfald och dialog, kring andra frågor, dags att använda det kring HBT i församlingarna, typ. hej från elisabeth
SvaraRaderaElisabeth! Fantastisk bra kommentar!
SvaraRadera