Yom HaShoa infaller i år på en Söndag och kommer därför att firas imorgon måndag. Minnesdagen har mött kritik då den i huvudsak fokuserar på de judar som mördades och inte på alla människor som mördades i Förintelsen.
Jag är inte tillräckligt insatt för att tycka något om kritiken utan ser det nog mer som att alla grupper har rätt till sin minnesdag. Däremot tycker jag att när vi pratar om Förintelsen i större sammanhang kommer en del av de grupper som råkade illa ut lite i skymundan.
Nazisterna mördade miljoner människor ur andra grupper, inklusive tusentals homosexuella män och kvinnor.
Grupper som förföljdes, förtrycktes och mördades av den nazistiska regimen:
-Politiska motståndare till Nazismen
-Homosexuella män och kvinnor
-Romer
-Slaver
-Jehovas Vittnen
-Tyskar med ett annat etniskt ursprung
-Funktionshindrade
Den sista kända homosexuella överlevaren av Förintelsen, Pierre Seel, dog 2005.
Det finns en berättelse om en anonym präst som misshandlades till döds i ett tyskt koncentrationsläger för att han vägrade sluta be och vägrade uttrycka missaktning om sig själv. Det är en ögonvittnesskildring av homosexuella lägerfångar i Sachsenhausen som finns återberättad av Heinz Heger i boken ”Männen med den rosa triangeln”.
Mot slutet av Februari, 1940, kom en präst till vår barack. Han var cirka 60 år, lång och med
fina drag. Han var från Sudetenland och av tysk adlig börd.
Den långa väntan efter ankomsten- naken och barfota utanför baracken blev plågsam för honom. När prästens tonsur upptäcktes efter duschen, tog den ansvarige SS-korpralen upp ett rakblad och sa "Jag tar hand om den här och gör tonsuren lite större."
Prästen återvände till dagrummet med huvudet uppskuret och blodet strömmande ner. Hans ansikte var blekt och hans ögon stirrade oförstående i fjärran. Han satte sig på en bänk, knäppte händerna i knät och bad för sig själv: "Och ändå är människan god, hon är en skapelse av Gud." Jag satt bredvid honom och hörde hans bön och sa då sakta men bestämt: "Inte alla människor, det finns också odjur i mänsklig form, som djävulen måste ha gjort."
Prästen brydde sig inte om mina ord, Han fortsatte bara att be tyst för sig själv. Jag blev djupt rörd, trots att jag redan då hade börjat bli avtrubbad av allt lidande omkring oss, och som jag själv var drabbad av. Men jag hade alltid haft en stor respekt för präster. Hans tysta bön, denna stumma vädjan till Gud, som han nu kallade till hjälp och styrka i sina kroppsliga smärtor och psykiska kval, gick raka vägen till mitt hjärta.
Vår capo som var en av de motbjudande och brutala "gröna"(=kriminella som användes som lägervakter), rapporterade prästens bön till SS. Plötsligt rusade lägerserganten och en underofficerare in i dagrummet och slet upp vår skräckslagna präst från bänken och började förolämpa honom. Prästen sa ingenting utan tittade bara förvånat på de två SS-männen. Prästens tystnad gjorde dem bara argare, och de band fast prästen vid en av bänkarna.
Dom började slå honom med sina käppar och slagen haglade över prästens buk och könsorgan. Dom skrek: "Vi ska få dig att sluta be, bögjävel! Bögjävel!"
Prästen slogs medvetslös, men väcktes av SS-männen som fortsatte misshandeln tills han förlorade medvetenadet igen.
När SS männen till slut upphörde med misshandel och var på väg ut sa dom hånfullt till prästen: "Nu får du pissa med ditt rövhål i framtiden, din randiga gamla råttskit.”
Vi tog loss prästen från bänken och la honom på hans säng. Han försökte ta oss i hand och säga tack men orkade inte. Hans röst gav vika och ansiktet förvreds i smärta.
Jag kände att jag hade bevittnat korsfästelsen av Kristus men i en modern skepnad. De romerska soldaterna var nu Hitlers SS ligister, och korset var en bänk. Plågan som Frälsaren genomled då kan knappast ha varit större än den som nu hade tillfogats en av hans företrädare nittonhundra år senare här i Sachsenhausen.
Nästa morgon, när vi marscherade, var vi tvungna att bära prästen, som hade mycket ont och var väldigt svag och höll på att kollapsa igen. När vår barack skulle lämna rapport gick SS-serganten fram till prästen och skrek honom i ansiktet: "Du är en smutsig bög, du är ett smutsigt svin. Säg det!” Prästen skulle upprepa förolämpningen, men han sa ingenting och SS-serganten kastade sig ilsket över honom och började misshandla honom igen.
Då hände plötsligt något ofattbart, något som ännu är oförklarligt för mig och som jag ser som ett Guds mirakel.
Från den mulna himlen, kom en plötslig solstråle som lyste prästens misshandlade ansikte.
Av alla oss tusentals samlade fångar, så fångade solstrålen bara prästen, och just i det ögonblick då han skulle bli slagen igen. En märklig tystnad uppstod, och alla närvarande stirrade upp mot himlen, överraskade över vad som hände. SS-sergeanten såg själv upp mot himlen i förundran, för att sedan låta sin hand, på väg att slå, långsamt falla till sidan. Ordlöst gick han sin väg.
Prästen som nu var döende böjde sitt huvudet och bad en sista gång: "Tack Herre, jag vet att min tid har kommit."
Prästen var fortfarande med oss under kvällen. Vi hade burit ner honom till slutet av ledet och lagt honom bland de andra som dött under dagen då vårt antal skulle stämma vid namnuppropet-oavsett om vi var levande eller döda.
We gays and lesbians have a model and a patron in this anonymous priest who was martyred because he dared to be both gay and a man of prayer.
Almighty God, help us, your lesbian daughters and gay sons, to grow and mature in our faith. Free us from the spirit of fear and cowardice. Grant that all the suffering and pain experienced in the past by those who were persecuted because they were gay or lesbian will not have been in vain, but will help win for us and for all our people in the future the grace of true liberation. Fill our hearts with a deep awareness of your love for us so that we may be free to love one another in a spirit of gratitude.
Amen.
Fakta om Förintelsen: Levande Historia
Wikipedia om Holocaust and Heroism Remembrance Day: Yom HaShua
Den 27 februari firar vi FNs Internationella minnesdag över Förintelsens offer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar