Jag blir ibland väldigt bekymrad av den (fula) retorik som används och de tankegångar som förs fram här och där när det handlar om oss homosexuella. Den är många gånger respektlös, ofta smutsig och visar på dåligt omdöme och brist på empati. Särskilt upprörd blir jag då det dyker upp i den kristna bloggosfären, det finns gott om exempel på detta också i den kyrka som jag själv har mitt medlemsskap i.
Värre är att bloggansvariga för offentliga bloggar tillåter detta. Om man i vissa inlägg och kommentarer bytte ut ordet homosexuell/homo mot ordet jude eller svart eller funktionshindrad, tex i ordet "homosex", eller om man kopplade ihop judar, svarta och funktionshindrade med begreppet "avart" på samma sätt som man kopplar ihop begreppet "avart" med homosexuella, eller kopplar ihop vilken grupp som helst av dessa som jag tagit som exempel med en "antikristlig samhällsfientlig lobby" som vill tvinga folk att böja sina nackar med en "agenda som stakar ut en väg mot ett sodomitiskt(=främlingsfientligt) samhälle", skulle det förmodligen uppmärksammas och åtgärdas.
Vi har rätt enligt lag att framföra våra åsikter och skall värna om denna frihet men när åsikter som misskrediterar och förtalar en redan utsatt grupp människor får stå oemotsagda... när dessa åsikter börjar ses som normala då blir jag bekymrad.
Är vi så avtrubbade?
Samma retorik, argument och tankegångar som tidigare har använts i kampanjer mot homosexuella lever kvar och används idag. Det är skrämmande och borde vara det för den som har något slags grepp om vår historia. Skillnaden mellan då och nu är att vi homosexuella i Sverige har lagar som skall skydda oss mot förtal, hets, misshandel, diskriminering etc. I andra länder har homosexuella en mycket svårare situation. Så det politiskt korrekta (pk) som en del kristna förfasar sig över och anklagar sin kyrka för i frågor som rör hbt-gruppen när kyrkan nu steg för steg börjar "komma ut" som en hbt-vänlig kyrka och börjar öppna upp för oss i hbt-gruppen, det är en "anpassning" av kyrkan som är ett evangelium för mig.
Jag kommer i ett par inlägg framöver försöka berätta om hur homosexuella behandlades under nazitiden och vilken syn på homosexuella som fanns då och vilka tankar som fördes fram och ge exempel på den retorik som användes och som kostade 1000-tals homosexuella livet.
Nedanstående text är en översättning av en skrift som getts ut av United States Holocaust Memorial Museum. Du kan ladda ner en eng. version här (pdf.):
Victims of the Nazi Era 1933-1945: Homosexuals
Förintelsens bortglömda offerGaykommuniteten hade fått verka relativt ostört på pubar och cafeér i städer som Berlin, Hamburg, München, Bremen under 1920-talet.
Strax efter maktövertagandet 1933 förbjöd Hitler alla organisationer för homosexuella män och kvinnor och som ett led i nazisternas försök att bygga upp ett rent germanskt samhälle och främja en “arisk härskarras,” fördömde dom de homosexuella och den homosexuella livsstilen som “socialt abnorm.”, en avart. Brunskjortna-Hitlers stormtrupper gav sig på instutioner och samlingsplatser för homosexuella .
Den 6 maj 1933, gjorde nazisterna en razzia och plundrade ”Institute for Sexual Science” i Berlin. Fyra dagar senare brändes 1000-tals av institutets böcker och avhandlingar i de stora offentliga bokbål där nazisterna lät bränna all literatur som ansågs utgöra ett hot mot det Tyska riket.
Institutet grundades 1919 av Dr. Magnus Hirschfeld (1868–1935). Institutet sponsrade forskning och diskussioner som rörde äktenskapsproblem, sexuellt överförbara sjukdomar, lagar som rörde sexuella övergrepp, abort och homosexualitet. Dr. Hirschfeld, som själv var homosexuell hade under tre decennier arbetat med att försöka reformera de lagar som kriminaliserade homosexualitet. När nazisterna tog över institutet var Dr. Hirschfeld i Frankrike där han blev kvar till sin död.
År 1934, inrättades en särskild avdelning inom Gestapo (säkerhetspolisen) som skulle ta hand om homosexualitetsfrågan. Ett av deras första uppdrag var att samla in de ”rosa listorna” som fanns upprättade hos polismyndigheterna runt om i Tyskland. Det var listor över misstänkta homosexuella män som registrerats av polisen sen år 1900.
Den 1 september 1935 antogs en hårdare version av strafflagsparagrafen 175 (från 1871) som syftade till att bredda omfånget för vad som var straffbart vad gäller ”oanständigt och liderligt beteende” mellan män.
År 1936 upprättade nazistledaren Heinrich Himmler en central riksmyndighet Special Office (II S) för kampen mot homosexualitet och abort. Special Office (II S), var ett underdepartement till Gestapos verkställande department II. Kopplingen till homsexualitet och abort speglade den nazistiska befolkningspolitiken vad gäller att främja det germanska samhället och öka födelsetalet för ett rent ariskt folk. I detta ämne, om det hot som homosexualitet och aborter utgjorde mot det tyska födelsetalet höll Himmler ett tal för en grupp högt uppsatta SS officerare i Bad Tölz den 18 februari 1937. I och med den nya reviderade Paragraf 175 och upprättandet av Gestapos Special Office II S ökade antalet åtal mot homosexuella och nådde en top mellan åren 1937 – 1939.
Poliserna trappade upp trakasserierna och razzior mot mötesplatser för homosexuella. Dom gick igenom adressböcker som de fann hos de män de arresterade och byggde upp nätverk av informatörer i jakten på misstänkta homosexuella som de kunde arrestera.
August Pfeiffer, homosexuell, restaurangarbetare,
född den 8 augusti 8 1895 i Weferlingen, Tyskland.
Han kom till Auschwitz den 1 november 1941,
och dog där den 28 decemberd 1941.
Uppskattningsvis fanns under 1928 ca. 1.2 miljoner homosexuella män I Tyskland. Mellan åren 1933 – 45 arresterades ca. 100.000 män misstänkta för homosexualitet. Officiella siffror säger att ca. 50.000 av dessa män dömdes som homosexuella och mellan 5000 till 15000 blev placerade i koncentrationsläger. Hur många av dessa ”Paragraf 175:or” som omkom/mördades i koncentrationslägren kommer vi förmodligen aldrig få veta.
Den historiska forskningen vad gäller de homosexuellas situation under Andra Världskriget och Förintelsen har varit begränsad. En ledande forskare Ruediger Lautmann, tror att dödstalet för “Paragraf 175:orna” i koncentrationslägren var så hög som 60%. Det är ett av de högsta talen bland de grupper som internerades i lägren.
Friedrich Althoff, homosexuell, servitör,
född den 16 maj 1899 i Düsseldorf, Tyskland.
Han arresterades anklagad för homosexualitet
i Düsseldorf, den 25 january 1939.
Alla lägerfångar bar symboler på sin fånguniform i varierande färger och former för att lägervakterna skulle kunna identifera och placera fångarna i olika kategorier. De homosexuella fångarna bar till en början olika symboler tillsammans med en svart cirkel och på baksidan av fångjackan var siffran 175 målad. Senare började man använda den rosa triangeln (rosa Winkel).
Förhållandena i koncentrationslägren var hårda för alla fångar. Många dog av svält, sjukdomar, utmattning, köldskador, och misshandel och avrättningar.
Många överlevare har i sina ögonvittnesskildringar berättat att män som bar den rosa triangeln var särskilt illa behandlade både av sina fångvaktare och medfångar beroende på alla fördomar som fanns om homosexuella.
Som många andra kategorier fångar blev också homosexuella offer för grymma medicinska experiment, liksom kastrering. I koncentrationslägret Büchenwald fanns SS Dr. Carl Vaernet som utförde operationer som syftade till att göra homosexuella män heterosexuella genom att operera in en ampull som utsöndrade det manliga hormonet Testosteron. Dessa operationer speglade Himmlers önskan om att finna en medicinsk lösning på det homosexuella problemet.
Majoriteten homosexuella offer var män. Lesbiska kvinnor var inte lika drabbade av de systematiska rättegångarna.
Då barerna och andra träffpunkter för lesbiska stängdes var det inte så många av dessa som arresterades enligt Paragraf 175 då denna inte omfattar kvinnlig homosexualitet. Kvinnlig homosexualitet sågs av många nazistiska myndigheter som något som var onaturligt för den ariska kvinnan men istället för att använda Paragraf 175 arresterades lesbiska kvinnor för asocialt beteende eller prostitution.
En av dessa kvinnor, Henny Schermann, arresterades 1940 i Frankfurt och blev etiketterad som “lastbar/utsvävande lesbian” på sitt arresteringsfoto (mug shot); men hon var också en “statslös Judinna” vilket var ett tillräckligt skäl för deportation.
År 1942 blev Henny utsorterad för avrättning i koncentrationslägret Ravensbrück och hon gasades ihjäl på Bernburg psykiatriska sjukhus, som var ett centrum i Tyskland där man utförde det som man kallade “barmhärtighetsmord”.
Henny Sara Schermann, affärsbiträde, statslös judinna,
född den 19 februari 1912 i Frankfurt am Main, Tyskland.
Arresterad i Frankfurt 1940 anklagad för homosexualitet.
Deporterad till Ravensbrück koncentrationsläger för kvinnor.
Gasades ihjäl på Bernburgs psykiatriska sjukhus 1942.
Utanför Tyskland (med det införlivade Österike andra annekterade territorier) var homosexualitet inte ett direkt mål för den del i nazisternas ideologi och politik som fokuserade på homosexualitetens hot mot den ariska renheten och förökningen av den ariska populationen. Nazisterna vidtog inga direkta åtgärder mot homosexualitet i länder som var ockuperade av Tyskland under krigsåren 1939 – 1945 utan majoriteten homosexuella som arresterades med hjälp av Paragraf 175 var tyskar eller österrikare.
Homosexuella män deporterades inte systematiskt till de getton som nazisterna upprättade i Östra Europa. Inte heller transporterades de i masstransporter till utrotningslägren i Polen. Men ofta använde nazisterna begreppet homosexualitet för att misskreditera och underminera sina politiska motståndare.
Anklagelser om att det förekom homosexualitet bland ledarskapet i SA (Stormtruppen) användes flitigt i samband med den blodiga utrensningen av SA ledaren Ernst Röhm i juni 1934 och för att rättfärdiga mordet på honom.
År 1938 när nazistledaren Hermann Göring skulle avsätta den överordnade armebefälhavaren Von Fritsch, som hade opponerat sig mot Hitlers militära taktik, spetsade Göring till anklagelserna med tillägget ”opassande homosexuell livsstil”.
Slutligen pågick det under 1935 en propagandakampanj mot den Romersk Katolska kyrkan och två rättegångar inför öppen ridå under åren 1936 och 1937 gällande påstådd homosexualitet som härjade och frodades vilt bland det katolska prästerskapet. Denna kampanj var ett led i nazisternas försök att underminera makten hos den Romersk Katolska kyrkan i Tyskland, som var en institution som det nazistiska styret betraktade som en av sina mest poteniella fiender.
De homsexuella som överlevde tiden som fångar i koncentrationslägren erkändes inte som offer för Förintelsen efter kriget och dom vägrades skadestånd. Under de allierades militära styre i Tyskland efter kriget var en del homosexuella tvingade att fortsätta avtjäna sin strafftid i fängelse utan att få tillgodogöra sig något av den tid de hade tillbringat i koncentrationsläger.
1935 års version av Paragraf 175 fanns i bruk i Västtyskland till år 1965 vilket gjorde att homosexuella riskerade att bli fortsatt arresterade och inspärrade långt efter Befrielsen.
Den forskning som rör nazisternas behandling av homosexuella har hindrats och fördröjts pga av den kriminalisering och sociala stigmatiseringen i Europa och USA som de homosexuella överlevarna har levt under efter Förintelsen.
De flesta av överlevarna har varit för rädda eller har skämts för att berätta sina historier. Sent omsider, särskilt i Tyskland, har ny forskning publicerats som rör Förintelsens ”bortglömda offer” och några homosexuella överlevare har brutit sin tystnad för att lämna sitt vittnesmål.
Mer info här:
Survivors of a forgotten Holocaust - (eng.) recension av dokumentären Paragraph 175
Holocaust History - United States Holocaust Memorial Museum
Jonathan and David av Broder Robert Lentz 1985
