Tack-det är vad jag borde säga... när jag har hämtat andan.

Nyss hemkommen från en kvällsmässa i Oscar Fredriks kyrka. Kvällen rundades av i gott sällskap med en Latte på Seven Eleven -tack.
Ikväll leddes mässan av Lars Arnell. Under mässan lästes det också upp en betraktelse av Lars Gårdfeldt som nyligen publicerades på Newsmill.
Jag lägger ut den del av texten som lästes under mässan här.

Ur en betraktelse av Lars Gårdfeldt
publicerad på Newsmill 2010-03-01
____________________________
Jag vet inte hur bra jag har det. Jag är fullt medveten om det. Konstant glömmer jag hur lyckligt lottad jag är. Jag som är bög - och präst dessutom - har haft nåden att födas i Sverige. När jag jämför mitt eget liv med den utsatthet som pinar hbt-personer i andra delar av världen, påminns jag om hur sällsamt tryggad min egen tillvaro är.

Här i Sverige finns skyddslagsstiftning mot hets mot folkgrupp - som visserligen inte fungerar när det gäller (religiös) hets mot oss lesbiska och bögar. Men ändå. Lagstiftningen finns där. Här i Sverige har mina tvillingar laglig rätt till båda sina föräldrar. Både jag och min man är deras juridiska vårdnadshavare. Lesbiska par har möjlighet till insemination på sjukhus. Och hör och häpna:samkönade par äger också rätten att ingå äktenskap i Sverige. Vi kan till och med gifta oss i kyrkan. Jag borde tacka min lyckliga stjärna att jag är född just här. Ändå gör jag inte det.

Jag tackar inte. Kanske beror det på att de nyvunna rättigheterna är just så nyvunna. De lagar som slag i slag nu upphöjt oss homosexuella till fullvärdiga medborgare i vårt eget land är ju till större delen genomdrivna under det senaste korta decenniet. Det känns som om jag inte hunnit hämta andan ännu. För bara några år sen var jag och alla andra homos skyddslösa mot diskriminering, i arbetslivet såväl som på krogar mm. Hets mot folkgrupp-lagen gällde endast etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Homosexuella flyktingar hade ingen chans att få stanna i Sverige "bara" pga förföljelse mot homosexuella i det egna hemlandet. Och värst av allt: våra barn var fullständigt rättslösa. De behandlades av staten såsom staten tidigare behandlat "oäktingar". Dvs barnen hade inte rätt till juridisk koppling till båda sina föräldrar. Om den ena föräldern dog hade barnen ingen garanterad rättighet att få stanna kvar i hemmet hos sin andra förälder.

Att jag själv så ofta har svårt att inse hur bra jag har det, tror jag beror på just dessa omständigheter. Den juridiska otryggheten är tidsmässigt inte längre än en flämtning ifrån mig. Jag har verkligen ännu inte hunnit hämta andan än. Det är väl ingen annan än Gud som vet hur svår kampen var för oss när vi kämpade för de rättigheter vi nu har vunnit. Segern var aldrig given. Varje delseger låg som i en vågskål. Ska den nya lagen gå igenom? Ska vi få adoptera? Ska lesbiska få möjlighet till insemination mm? Med mitt bultande hjärta följde jag de hetsiga riksdagsdebatterna via direktsändningen på internet. Och när jag och min man ingick äktenskap i Kanada 2006 kunde jag faktiskt inte drömma om att samkönade äktenskap skulle bli möjliga även i mitt eget hemland bara tre år senare.

Än mindre kunde jag föreställa mig att kyrkan skulle öppna sina portar för oss homos, att riktiga kyrkbröllop skulle bli verklighet så snart i Sverige. Motståndet här hemma var ju så aggressivt mot varje homovänlig reform. Kampen och den ständiga debatten plågade mig inpå bara skinnet. Och det som smärtade mest var att det stora flertalet hyggliga människor inte tycktes vilja engagera sig för de lagreformer som var nödvändiga för att Sverige skulle bli ett land där även homosexuella ägde fullvärdigt medborgarskap. Det fanns ju ett folkligt stöd för reformerna, varför var det då så få som engagerade sig? När det gäller striden om äktenskapet i Sverige, upplevde jag förra året som ett enda stort plupp. Plupp sa det och så rann ketchupen ur flaskan. I maj 2009 trädde lagen om könsneutrala äktenskap i kraft och redan i november samma år öppnade kyrkan plötsligt famnen för samma bögar och lesbiska som kyrkan i årtioenden (via offentliga dokument) förklarat såsom icke önskvärda som bröllopspar. Och inte nog med detta.

I november förra året fick världen också sin första öppet lesbiska biskop, Eva Brunne. Hon vigdes till sitt ämbete i Uppsala Domkyrka och hon verkar nu i Stockholms stift. I o m dessa beslut, och i o m dessa kyrkliga skeenden blev Sverige plötsligt världsunikt. Ja, Sverige blev helt outstanding i jämförelse med hela den övriga världen. Visserligen fanns det ett land som före oss medgivit juridiskt giltiga kyrkbröllop för homosexuella. Det var ju så jag och min man blev äkta makar i Toronto för fyra år sedan. Men prästen som vigde oss tillhörde det ytterst lilla samfundet Gammalkatolska kyrkan ---.

I Sverige är det självaste "folkkyrkan" som tillåtit vigsel av homosexuella. Vi homos är alltså inte förvisade ut ur majoritetskyrkan. Samma kyrka som en gång döpte din bästa kompis, som vigde dina föräldrar och begravde din farmor, är nu också helt öppen för mig. Det är stort. Homos i andra delar av världen kan bara drömma om den tillgänglighet som Svenska kyrkan visar oss homos i Sverige. I andra delar av världen finns inte dessa möjligheter att även släppas innanför kyrkans portar och få säga ja till sin älskade där. Jag borde vara tacksam. Jag borde prisa min lyckliga stjärna. Tack att jag är född just här - det är vad jag borde säga.
---
________________________________
Artikeln i sin helhet på Newsmill: http://www.newsmill.se/node/19073
och i Dagens Nyheter: http://www.dn.se:13026/kultur-noje/debatt-essa/gardfeldt-gardell-gud-svt-homosexuella-1.1054218