Som kristen och homosexuell under Antiken riskerade man dessutom att förföljas och mördas av romerska riket pga av sin tro.
Saints Sergius and Bacchus,
Av Broder Robert Lentz, 1994
Antiken o - 500 e.Kr.
I och med kristendomens frammarsch fördes kristna idéer om sexualitetens funktion och natur in i det antika grekisk-romerska samhället, vilket gradvis kom att förändra attityderna till homosexualitet. Fientligheten mot de homosexuella ökade och lagstiftningen kom att bli mer anti-homosexuell. De kristna anhängarna bedömde inte sexualiteten utifrån den sexuella roll (passiv-aktiv) som mannen intog, utan utifrån vad man som kristen betraktade som naturligt-onaturligt.
År 244–249
Den romerske kejsaren Filip av Arabien (Marcus Julius Philippus), försöker kriminalisera homosexuell prostitution men misslyckas. I traditionell historieskrivning framställs Filip av Arabien själv närmast som dekadent och liderlig.
År 305-306
Kyrkomötet i Elvira i närheten av Granada, Spanien påbjöd att gifta präster skulle avstå från sexuellt umgänge med sina hustrur. Vid denna tid var de flesta präster gifta. Pederaster uteslöts från Nattvarden. Omkring hälften av de 81 påbuden – canones – hade med sexualitet att göra.
År 314
Under kyrkomötet i Ankara, Turkiet, beslutades att ogifta män under 20 år som ertappats i en homosexuell handling skulle stängas av från sakramenten under 15 år och gifta män över 50 år som ertappats i en homosexuell handling uteslöts från sakramenten på livstid.
År 342
De samregerande kejsarna Constantinus II och Constans I inför en lag som förbjuder passiv homosexualitet. Straffet var kastrering. De utfärdar också en lag som förbjuder homosexuella äktenskap.
År 390-392
De kristna kejsarna Valentinian II, Theodosius I och Arcadius kriminaliserar homosexualitet och de som befanns skyldiga dömdes att brännas levande på bål. Theodosius I bestämmer att alla passiva homosexuella som prostituerar sig skall brännas på bål.
En del av de romerska kejsare som förföljde och avrättade kristna i den unga kyrkan var homosexuella. En av dessa var kejsar Nero som lät ett antal kristna bli slitna i stycken av lejonen. Jag undrar om hbt-gruppen hade sluppit lindrigare undan om det hade varit så att de homosexuella romerska kejsare som jagade livet ur kristna (och det utan att göra skillnad på de kristnas sexuella läggning) hade varit heterosexuella istället?
Det finns fortfarande människor som anammar de gamla anti-homosexuella föreställningarna utan att verka reflektera över vad det är för attityder och värderingar dom upprätthåller och hur dom har uppkommit. Inte heller klarar man av att ta avstånd och be om ursäkt för de övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.
Fortfarande (i Sverige) låter man på en del håll kyrkans ombud (majoriteten) i en sluten omröstning rösta om präster ska kunna viga hbt-personer (minoriteten) och om äktenskapsbegreppet endast ska reserveras för heterosexuella, om homosexuella ska få vara medlemmar och hindrar homosexuella att ordineras. I samma kyrka kan en församling stoppa en homosexuell ungdomsledare från att arbeta som konfirmationslärare och en annan församling kan anställa en öppet homosexuell ungdomsledare... och det är OK att det är så?
Vad har kyrkan vunnit i sin kamp mot de som avviker? Det har ju gått så långt att det numer finns heterosexuella som vägrar att låta sig ordineras så länge som systemet är ojämlikt och diskriminerande.
Så det hoppfulla idag är väl att mer hbt-vänliga krafter inom kyrkan blivit tydligare. Jag hoppas på en ny GF-kyrka men det känns sådär att dom inte kan ge besked och vara tydliga i hur de ska bete sig mot hbt-gruppen. Jag hoppas att GF inte kommer att betrakta oss som en icke-fråga som man tillåter att det dribblas runt med eller försöker sopa under mattan, för det är inte respektfullt, det är ganska fegt.
Sändaren: Gud kallar inte enligt sexuell läggning
Källor som kompletterar innehållet i tidslinjen kommer som vanligt att läggas in efter hand.
I nästa inlägg drar jag tidslinjen genom medeltiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar