Postludium 20090913

Idag när jag var på gudstjänst började jag skratta när sista tonen slogs an av kantorn i postludiet. Jag kunde inte låta bli. Jag kände mig lycklig och då går det inte att stilla sig. Jo, det kan gå att behärska sig men det är inte lika kul.
Skrattet började bara bubbla runt i kroppen som om jag hade fått kolsyra i blodomloppet. Till slut pös det bara över. Då råkade jag titta på pastor Ingrid och då skrattade hon också och det såg nog prosten L som satt mittemot och som inte såg det minsta allvarlig ut plötsligt. Han log på bredden.
Jag minns inte predikan nu bara... men jag kommer ihåg att jag tog del av Nattvarden. Mitt kom-i-håg vad gäller predikan kommer nog tillbaka när jag lyssnat mig mätt på postludiet.

Jag trivs när människor som kan hantera en kyrkorgel blåser ut piporna sådär helt "Goth". Det blir helt magiskt ibland. Plötsligt så får man gå med en ton in i ett parallellt universum, en annan tid. Det blir musik som plötsligt börjar dofta annorlunda miljö, som tar en med på ett äventyr. Toner som dröjer sig kvar inne i huvudet som ett minne när man kommit tillbaka till verkligheten.

Men det måste ju vara underbart att vara orgel då !! Visst?!
Tänk att med stor kärlek få bli spelad på av någon nästan som om man var den stora orgeln i kyrkan Saint-Sulpice.
Jag tänker på den stackars tramporgeln i vårt klassrum på lågstadiet som var i händerna på fröken. Varje vecka på musiktimmen skulle vi sjunga ABBAs "Money money money... ". Fröken älskade att spela den låten på tramporgeln och vi barn skulle sjunga med. Så den kan jag.

Denna Söndags postludium:

Charles-Marie Widor Toccata Symfoni No.5 Op.42 No.1

Charles-Marie Widor var fransk organist och tonsättare Han föddes 1844 i Lyon, och dog 1937 i Paris. Widors familj var av ungerskt ursprung med orgeltradition.
Charles-Marie fick musiklektioner av sin far och gick i jesuitskolan (Collège des Jésuites) i Lyon. Vid elva års ålder blev han organist vid skolans kapell och kunde vikariera för sin far vid Saint-François-kyrkan.
1870 fick Widor tjänst som organist vid Saint-Sulpice-kyrkan i Paris. Detta hade ett avgörande inflytande på Widors karriär och utgjorde inspirationskällan till hans tio orgelsymfonier.
1890, utnämndes Widor till professor vid Pariskonservatoriet där han undervisade i 37 år. Först år 1933 slutade han som organist i Saint-Sulpice.

Info om Widor på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Charles-Marie_Widor

Ben Van Oosten plays
Widor's Toccata from Symphony No. 5 Op. 42 No. 1
Orgue: Cavaillé Coll, St. Ouen, Rouen

Ben Van Oosten (Holland) har spelat in många av Widors verk. Genom en snabb jämförelse så här i You Tube-format så föredrar jag Van Oostens framförande... fast orginalet är alltid orginalet dvs helt oslagbart.

Funderar på om nån har gjort en remix på den här toccatan. En techno-remix. Jag undrar om det skulle fungera som postludium i en kyrka. Johorå... det tror jag. En remixad mäktig techno-toccata som postludium.