Vanlig Vardag = Helt OK

Jesus sa: "Gör er inga bekymmer,
fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi
dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant
jagar hedningarna efter. Men er himmelske
fader vet att ni behöver allt detta.
Sök först hans rike och hans rättfärdighet,
så skall ni få allt det andra också.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.
Den får själv bära sina bekymmer. Var dag
har nog av sin egen plåga."
Matt 6:31-34

Jag har varit på Gudstjänst idag.

Under predikan fick jag höra berättat om de människor som gav sig av med de stora Atlantfartygen till det nya landet och om de anhöriga som stod nere vid kajen och vinkade av.
Jag tror predikan handlade lite om att släppa kontrollen, att lämna över det som inte går att kontrollera till Gud, att inte låta rädsla och oro ta över.
Predikan var kring en text som jag irriterat mig mycket över men som idag blev litet mer förståelig, lite mer greppbar och lite mindre provocerande. Texten handlade om "att inte göra sig några bekymmer för morgondagen". Känns ju sådär enkelt... jag förmodar att jag fortfarande är en hedning i detta.
Det är en text som kan kännas som en käftsmäll. Jag tycker inte om att bli drabbad av obegripligheter som får ner mig på knäna. Jag tycker nog inte så mycket om knäfall alls... eller om jag bara är trotsig och därför vill hålla mig upprätt så länge som möjligt. Jag vet inte.
Nu kanske dagens textavsnitt blir lättare för mig att parera. Kan ju vara bra att gå på Gudstjänst ibland och lära sig sådant också. Ibland behövs det hjälp att förstå. Jag tror inte man kan läsa Bibeln ensam, jag tror att Ordet ska delas.
Dagens resultat: Ad Hoc vs Käftsmällen 1-0. Tack för hjälpen.

Att vara den som står kvar på kajen...
Jag otrivs när jag känner mig maktlös. Då blir jag bekymrad. Att vara nära anhörig till någon som har en demenssjukdom är ibland att leva i något okontrollerbart. Kanske är det lite som att vara en av de anhöriga som stod och vinkade av någon som gått ombord på något stort Atlantfartyg? Man ser hur människor går upp för landgången och ombord och bland dessa har man en anhörig. Så kastar fartyget loss och börjar långsamt och försiktigt stäva ur kaj och jag vet att jag kommer att stå där och vinka tills fartyget försvinner bakom horisonten. Man står och vinkar på någon som är på väg bort… och det går långsamt.

Sorg, ilska och tvivel...
Den dagen kommer då jag vet att jag kommer att få lämna över det jag inte kan kontrollera. Kanske har jag redan börjat, kanske det börjar med den tanken… ett slags förberedande sorg. Finns det?
En sorg över någons tappade funktioner, sorg över förändringar i personligheten, sorg över att det man är van vid plötsligt blir något nytt och främmande för att lika plötsligt återställas till det som känns igen… för en stund.
Frustrationen när bromsmedicinen inte längre biter så effektivt. Frustrationen över det där miraklet man hoppas på som inte dyker upp… alla böner som man tar till när man inte vet vad man ska göra längre och tvivlet på om jag verkligen ber tillräckligt högt för att Gud skall höra. Hur många ljus ska man behöva tända egentligen innan Gud fattar att man har något himla viktigt att ta upp med honom?Ilska ibland då vi tillsammans har mött människor som börjar titta och prata med mig över huvudet på den det gäller, som direkt omyndigförklarar den det gäller så fort dom får veta att det finns demens med i bilden… eller börjar prata högt som om någon av oss var hörselskadad. Frustration över skammen som kan upplevas och som kan vara svår att komma till rätta med.

Att göra vad man kan...
Att göra vad man kan för att inte låta paniken och rädslan ta över, att bita ihop när man tappar tålamodet. Att rikta sin ilska mot rätt orsak. Att försöka få kontroll över det dåliga samvetet och känslan av att inte räcka till. Att intala sig att jag gör vad jag kan.
Alltid söka stabilitet i instabiliteten, söka efter det som känns igen, försöka få kontroll över situationen, överbrygga en länk som brustit, återställa, reparera… som att slåss mot ett osynligt himla spöke.

Gör dig inga bekymmer...
Så var det det där med att släppa kontrollen. Kanske det kommer av sig själv, kanske jag inte behöver fundera på det, kanske…

Glädje...
Så finns där mycket glädje också… tacksamhet. Vi skrattar mycket. Humor kan vara ett effektivt skydd mot det som gör ont. Ibland skrattar vi det onda rakt i ansiktet. Då brukar det krypa iväg under sängen en stund. Det vill inte bli skrattat åt, förväntar sig inte bli skrattat åt. Det onda förväntar sig rädsla och ångest och handfallenhet… inte att vi sitter där och driver med det.
En del nya funktioner finns det också att glädja sig över, eller kanske förstärkta funktioner… kanske de nya kompenserar de som försämrats. Glädje över de funktioner som finns kvar. Att få vara tillsammans i ett ”sjukdomslöst” tillstånd… vanlig vardag. Glädjen i att få höra: "Idag har det varit en bra dag. Idag är jag nöjd med allt. Jag har det så bra."
Tacksamhet över syster och bror så man inte behöver vara i det här ensam.
Glädje över vanlig vardag.

…och glädje över att komma bättre överens med ett Bibelstycke som man tidigare bara upplevt som ett hån. Nu känns det bara lite hånfullt. Imorgon kanske jag inte upplever det hånfullt alls.

Så kommer jag inte sluta att hoppas på det där miraklet. Jag kommer inte sluta att be för att forskarna skall hitta det där botemedlet, ett botemedel som inte bara bromsar utan som reparerar och återställer.

Idag har varit en bra dag. Natten överlåter jag åt Gud för jag tänker sova.