Stigmatisering handlar om ett kollektivt identitetsskapande genom uppdelningen av vad som anses normalt – onormalt, acceptabelt – oacceptabelt etc. Stigmat skapar symboliska gränser i samhället och markerar ett utanförskap då det talar om vad/vilka som hör till och vad/vilka som faller utanför . Det är ett skapade av ”oss” och ”de andra” och är ett nedvärderande, misskrediterande av grupper och enskilda personer som avviker från samhällsnormen.
Grupper som ofta drabbas av stigmatisering i vårt samhälle är bidragstagare, hbt-personer, invandrare, muslimer, romer och personer med fysiska defekter eller vissa sjukdomar.
Det finns synliga och osynliga stigma. Ett synligt stigma som tex hudfärg, att vara öppet hbt eller ha ett fysiskt funktionshinder innebär att individen behöver lära sig att leva med det och dessutom klara av att konfrontera olika fördomar i olika dagliga situationer. Ett osynligt stigma går att dölja och individen behöver kanske inte konfronteras med det direkt i vardagen men rädslan för att bli avslöjad, energin som går åt till att undvika ett avslöjande och tanken på vad ett avslöjande kan innebära kan vara nog så tungt att bära. Begreppet kan också relateras till sociala strukturer och maktförhållanden. Stigmatisering sker alltid under ojämlika maktförhållanden och kan ha stora konsekvenser för de stigmatiserades möjligheter i samhället.
Exempel på olika stigman:
1. Kroppsliga stigman som t.ex. ett fysiskt handikapp, sjukdom.
2. Karaktärsstigman som t.ex. missbruk.
3. Gruppstigman som inkluderar religion, etnicitet, klass, sexuell läggning och kön.
4. Territoriell stigmatisering som innebär att boende i ett helt område kan betraktas som misslyckade, utslagna eller som andra klassens medborgare.
Stigmatiseringsprocessen inbegriper fyra komponenter:
1. Ett urskiljande av grovt förenklade skillnader som bortser att det finns skillnader inom en grupp som pekas ut. ex. svart – vit,
2. Skillnaderna associeras till något negativt där den ena polen får utgöra det normala och den andra ses som avvikande.
3. Det skapas ett ”vi” och ”dom” där ”vi” utgör normaliteten och ”dom” är de avvikande.
4. En stigmatiserad person placeras i ett samhällets lågstatusfack bland ”dom Andra” och löper stor risk att diskrimineras när de söker arbete, sjukvård, utbildning och/eller bostad. Att vara stigmatiserad kan ge sämre livschanser, livskvalitet och mindre makt över sitt liv.
I allt detta så funderar jag lite på det här med att ta på sig en offerroll, göra sig själv till martyr. Vem vill vara martyr egentligen? Det måste jag fundera vidare på. Kan man stigmatisera sig själv? Vad betyder det för amerikas svarta befolkning att amerika nu har valt Barak Obama till president? Funderar också på Harvey Milk och hans Hope Speech och vad det betydde för hbt-gruppen att han var den första öppna hbt personen som 1977 valdes till ledamot av San Franciscos stadsfullmäktige. Vad skulle det betyda för mig och andra hbt-personer om vi visste att vi hade samma möjlighet och villkor som en heterosexuell person att ordineras till pastorstjänst i Svenska Missionskyrkan?
Klipp från The Hope Speech
Se också stämplingsteori: http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A4mplingsteorin
Det talas också om stigmatisering som ett fenomen eller mirakel inom vissa trosinrikningar.
Stigmatisering i detta sammanhang innebär att kroppen utan någon världslig eller medicinsk förklaring får blödande sår som liknar de Jesus fick på korset. Såren uppträder på samma ställen som Kristi sår, och ofta i samband med en stark inlevelse i Jesu lidandeshistoria. Ibland uppträder det också tillsammans med extatiska visioner. Den förste som katolska kyrkan erkänner ha haft stigmata var Franciskus av Assisi.
Tidigare inlägg om exkuderande processer:
1-Vi och dom
2-Främling
Tidigare inlägg om Harvey Milk: http://adhocxp.blogspot.com/2009/08/harveys-evangelium_16.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar